Moderatledaren, som tidigare varit tydlig med att en svensk anslutning till euron inte är aktuell, ville nu välkomna en ny diskussion om EMU.

Kristersson sa också att EU-kommissionen driver på för att Sverige ska ta ett "mellansteg" genom att ansluta kronan till det europeiska växelkurssamarbetet ERM2.

Statsministern säger att han inte säker på om en folkomröstning skulle krävas för ett sådant beslut.

I september är det tjugo år sedan folkomröstningen om EMU. Efter många diskussioner i studiecirklar, runt fikabord, i tidningar, radio och tv om växelkurser, centralbanker och penningpolitik landade svenskarna i ett beslut.

Det blev ett nej. Och den inställningen har hållit i sig sedan dess. SCB mäter svenska folkets EMU-sympatier varje halvår, och i maj 2023 var 50 procent emot medan 31 procent var för att ersätta kronan med euron.

Det är kanske inte så förvånande. Medan euron krisat gång på gång under den gångna tjugoårsperioden, så har kronan tjänat oss väl.

Ett vanligt argument från nejsidan i folkomröstningen 2003 var att en flexibel växelkurs är bättre än en flexibel arbetsmarknad.

När det stormar på det finansiella världshavet, tar växelkursen stora delar av smällarna. Det gör att färre behöver bli arbetslösa.

När kronkursen faller, får den svenska exportindustrin lättare att sälja utomlands och utländska turister får råd att komma hit.

Två fördelar i skakiga ekonomiska tider. Och när krisen bedarrar, brukar kronkursen återhämta sig.

Den flytande växelkurs vi nu ser som självklar är bara drygt trettio år gammal, och var resultatet av ett misslyckande.

Under 90-talets första år hade politiker och riksbank bestämt sig för att Sverige skulle ingå i ERM och hålla fast växelkurs mot andra europeiska valutor.

För att skydda kronans värde höjdes räntan till 500 procent. "The sky is the limit" sa dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis.

Konkurserna och varslen hopade sig, och till sist tvingades Dennis och statsminister Carl Bildt (M) att ge upp.

LÄS MER: Peter Gustavsson: Konkurserna borde få Riksbanken att tagga ner

Den svenska kronan har flutit sedan 19 november 1992. Men Bildt fortsatte se det som ett misslyckande.

90-talet igenom kallade han kronan för en "skvalpvaluta". Bildt tyckte att det var ett stort problem att kronan går upp och ner, och ville hellre ha den stabilitet en valutaunion ger.

Idag argumenterar EU-kommissionens ekonomiska talesperson Veerle Nuyts på samma sätt, och säger att det är ett problem med "volatila växelkurser".

Och visst syns det i plånboken när kronans växelkurs faller. Importen blir dyrare, och det blir dyrare att åka utomlands.

Men det är lättare att åka på utlandssemester om man har jobbet kvar.

Trettio år med flytande växelkurs har lärt oss att samarbeta tätt med andra länder men behålla kontrollen över ekonomin.

Många var tveksamma till om det skulle fungera om kronan inte var knuten till guld eller andra valutor. Nu vet vi att det gör det.

Åren med flytande växelkurs har varit ett under av stabilitet jämfört med perioden då valutakriserna och devalveringarna avlöste varandra.

Och vi slapp dras med i de kriser som den grekiska ekonomin involverat hela euroområdet i.

Den flytande kronan har visat sig vara ett vinnande lag. Sådana byter man inte ut.

Nu vill Ulf Kristersson tydligen ha en ny diskussion. Men det är inte så många som visar intresse.

När det brinner såväl i medelhavsskogar som i svenska koraner är det få som vill gräva upp en sedan länge insomnad debatt.

Faran är dock att Kristersson och Nuyts drar nytta av det låga intresset och passar på att ansluta Sverige till växelkurssamarbetet ERM2.

Alltså arvtagaren till det växelkurssamarbete som låg bakom Sveriges svårartade ekonomiska kris i början av 1990-talet.

Det finns mycket som behöver ändras i den ekonomiska politiken. Vi borde sluta höja räntorna och investera mer i framtiden.

Det kan vi göra om de företrädare vi valt har makten att fatta självständiga beslut. Det blir svårare om den svenska penningpolitiken styrs av centralbankschefer i Frankfurt.