Ingen kan ha undgått de senaste rapporteringarna om mygginvasion. Man har ju tydligen myggfällor där dom räknas. Läste någon siffra på sextio tusen. Någon myggvetare sa att om fler ägg kläcks blir det ett helvete. Då är det lika bra att fly. Och för någon vars kropp är en myggmagnet verkar det bara finnas helvetet kvar. Ty myggen har blivit en endaste stor djävulsvampyr.

Och den vill ha mig.

I somras fann jag och vår andra familj ett vackert vattenfall i fjällen. Ett orört sådant som ännu inte skadats av Moder Jord. Det fanns flera pooler där man kunde bada. Det var midsommar så vad skulle inte passa bättre än ett nattligt dopp. Det var en bit upp till den djupaste poolen, och redan halvvägs var det ”myggigt”. Jag viftade lite med handen och djupandades. Dom gillar ju stresshormoner tydligen.

Ju närmare toppen vi kom desto intensivare blev det.

Andas i fyrkant. Ett hörn. Två hörn. Tre hörn. Fyra.

Äntligen framme. Vi slängde av oss kläderna och snart var vi i. Eller det blev kö och jag armbågade mig väl inte fram. Och då kände jag det. Som i en ögonblinkning. Sju, åtta mygg som stuckit ner snablarna för att inta sin middag. Och som de sörplade. Deras kroppar blev sprängdfyllda av mitt blod och både deras och min midsommarnatt var fulländad. Det dröjde förstås inte länge innan det började hetta, svida, klia! Jag sprang ner till stugan och frågade mig varför världen var så ond.

Jag visste redan svaret.

Det var inte länge sedan Arbetarbladet rapporterade om någon slags orminvasion längs Edskevallsvägen. Typ tretton ormar hade ringlat ut på vägen och tragiskt nog blivit överkörda. Snokar flyr inte sina vattenfyllda bon, men huggormar gör. De var väl ute på annat. Men.

Jag tar huggormen eller snoken tusen gånger hellre än myggen. Kanske inte tusen, men tio i alla fall.

Det handlar om att myggen förstör hela dagen. Smått, men hela tiden. Det går vare sig att plocka hallon, svamp eller ens lufta tårna på mornarna. Vips så svider det till. Och dagen är förstörd. På hundarnas nosar tränger dom genom pälsen. Har ni föresten tänkt på att det vore väldigt kul om nos i plural hette nöss. En nos, flera nöss.

Jag tycker min nioåring beskrev mygginvasionen väldigt bra häromdagen. Han hade t-shirt. Jag jacka. Det dröjde väl kanske åtta sekunder innan han började kvida. Istället för att säga ”vad var det jag sa?” erbjöd jag honom min jacka.

Han tittade på mig. Flinade och sa.

”Jadu mamma. Ge mig du din jacka så ska du få smaka på skogens vrede.”

Så där jag gick. Smakade på skogens vrede medan påsarna fylldes av svamp.

Alltid nåt.