Elise Ottesen Jensen var ett riktigt känt namn på 1970-talet. Hon avbildades i en monumental skulpturgrupp som en av sju världshistoriskt betydelsefulla personer. Dåtidens hjältar i den revolutionära kampen.

Men i dag? Elise Ottesen Jensen är sorgligt bortglömd tycker författaren Marie Lok Björk. Hon vill rikta ljuset åter på denna pionjär inom sexualupplysningen som för bra precis hundra år sedan reste runt och agiterade för preventivmedel och fri abort och hjälpte arbetarkvinnor att prova ut pessar bakom ett skynke i föreläsningslokalerna. Det var brottsligt.

”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor är jämlika och sexualiteten är ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.”

Så talade hon, Elise Ottesen Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för Sexuell Upplysning.

En sann förgrundsgestalt. Sexualkunskap i skolan, det var också hennes idé.

Nu har alltså Marie Lok Björk i en ny bok tagit Elise Ottesen Jensen till sitt hjärta. Verkligen så, ty skildringen innehåller Elises innersta tankar och känslor.

I en roman, inte biografi. Det deklareras tydligt. Lika tydligt som det deklareras att den handlar om verklighetens Elise Ottesen Jensen.

Man kan inte blunda för att det är lite motsägelsefullt.

Men låt gå. Romanen ”Jag vill riva upp himmel och jord” berättar om norska prästdottern Elise som vägrar konfirmera sig. Som vägrar tro att det var guds vilja att hennes mor skulle föda 22 barn.

Elise revolterar mot den religiösa miljön, skickas iväg för att inte skämma ut fadern, har turen att kostas på studier till tandläkare i Stavanger men oturen att få sina tummar bortsprängda under en kemilektion. Skrivmaskin lär hon sig dock. Elise hamnar på en tidningsredaktion och renskriver gubbarnas artiklar innan hon till slut får chansen att skriva egna.

Hennes engagemang för sexualupplysning växer ur personliga erfarenheter: mammans av alla barnafödslar söndertrasade kropp, systern Magnhilds bittra öde efter en tonårsgraviditet.

Berättandet är kronologiskt, avgörande händelser dramatiseras. Författaren uppfinner replikerna när Elise möter den stiliga svenska agitatorn Albert Jensen för första gången och blir upp över öronen förälskad.

Paret bor några fattiga år i Köpenhamn men hamnar efter första världskrigets slut i Stockholm. Talande för tiden är Elises roll som anställd på syndikalistiska tidningen Arbetaren. Den manliga redaktionsledningen fattar inte varför inte Elise är nöjd med att få en egen sida under vinjetten ”Kvinnan och hemmet” för ”recept och annat som intresserar kvinnor”.

Marie Lok Björk ger intressanta inblickar i Elise Ottesen Jensens gärning. Men romanen som sådan är formellt genomförd och bedövande sentimental. Läsaren blir flitigt upplyst om Elises känsloliv, hennes oro, saknad, sorg och förtvivlan.

I ”Att välja ett liv” (2021) skildrade Marie Lok Björk på motsvarande sätt ett verkligt kvinnoöde i skönlitterär form. Då gällde det författarens egen morfars mor, ingen legendarisk gestalt. Romantiserandet fick en funktion i perspektivet. Hon lyckades bättre.

Elise Ottesen Jensen var 87 år vid sin död 1973, året innan lagen om fri abort antogs i Sverige. Smeknamnet Ottar hade varit hennes pseudonym som skribent och så heter fortfarande RFSU:s sexualpolitiska tidskrift liksom ett pris instiftat 2017.

Biografin ”Ottar & kärleken” skriven av Gunilla Thorgren utkom 2011.

Man kan också välja att se filmaren Astrid Ohlséns dokumentär ”Tala om sex – Ottars liv”, med journalbilder av den karismatiska Elise Ottesen Jensen och där hennes insats sätts i ett politiskt/historiskt sammanhang. Just nu aktuell på SVT Play. Den rörde mig mycket mer än romanen.

Fotnot. Efternamnet Ottesen Jensen skrivs oftare med bindestreck än utan som Marie Lok Björk gör i sin bok.

Bodil Juggas

är frilansande kulturskribent, tidigare denna sidas redaktör.