Som en följd av centraliseringen har vi på landsbygd fått lära oss att vi inte ska räkna med något. Grundläggande samhällsservice som skola, sjukvård och räddningstjänst rationaliserats bort alltmer i glesbygdskommuner. Istället får vi förlita oss på marknadsaktörer för att trygga platsens överlevnad. Så när någon visar minsta intresse till investering i bygden blir vi oerhört tacksamma, hoppfulla, kanske är det nu det vänder? Inte sällan går processerna snabbt, både kommun och investerare stressar på. Men vem går egentligen vinnande ur dessa typer av investeringar? Är det en självklarhet att satsningarna kommer lokalbefolkningen till gagn eller riskerar de att på sikt istället urholka lokalsamhället?