Det går inte längre att hålla isär alla skjutningar och sprängningar som inträffar i landet och så har det varit länge nu. Våldsdåden har, tyvärr, blivit vardagsmat, vilket aldrig borde ske men som till slut nästan blir oundvikligt. Jaha, dagens skjutning, dagens mord, tänker många när de slår på nyheterna på kvällen. Att det har blivit så är sannolikt den största förlust av humanitet som detta land bevittnat sedan det tog sig ur artonhundratalets massfattigdom. När tonåringar, rentav barn, mördas eller mördar, eller när nu även anhöriga till gängmedlemmar avrättas, då har samhället trätt in i en djup kris som lär bli långvarig.

Därmed har gängvåldet faktiskt blivit till en massiv politisk kraft i svensk politik. Rapporteringen av och debatten kring gängvåldet pressar oavbrutet allt politiskt tänkande högerut i svensk debatt. En agenda formas, där andra frågor knappt får rum – frågor kring fördelningspolitik och mycket annat – och de som förlorar på det politiskt är all slags vänster. När kulorna viner hukar sig alla jämlikhetssträvanden.

Gängvåldet har nu till och med kopplats samman med den eviga frågan om svenskt Natomedlemskap på grund av gängledaren Rawa Majid som köpt sig medborgarskap i Turkiet och därifrån orkestrerar våldsamma konflikter i Sverige. Känslan infinner sig av att den svenska regeringen inte vågar trycka på när det gäller Rawa Majid och kräva att de turkiska myndigheterna gör något åt gängledaren, vars verksamhet ska ha lett till våldsamma konflikter även i Turkiet. Och man vågar inte av rädsla för att stöta sig med Erdogan.

Den huvudsakliga kritiken från (s) mot Ebba Busch när hon tog upp saken i en intervju i Aftonbladet, var inte att hon tycktes vara beredd att villkora biståndet till Turkiet, kort sagt på ett barbariskt sätt köpslå om det. Nej, kritiken inriktade sig mot att Busch försvårar svenskt Natomedlemskap!

Hur har det blivit så här? Hur har Sverige, i jämförelse med alla europeiska länder, kunnat bli så extremt drabbat av kriminellt våld? Kriminologerna förmår egentligen inte ge något riktigt klart svar på frågan. Beror det på den höga invandringen och det stora flyktingmottagandet under en lång följd av år?

Jag anser ju att Sverige gjorde en stor humanitär insats när så många flyktingar togs emot, särskilt åren fram till 2016. Det är omöjligt att inte känna stolthet över det. Och man bör alltid komma ihåg att stora delar av exempelvis vård och omsorg skulle haft än större rekryteringsproblem utan den stora invandringen.

Samtidigt är det, menar jag, lika omöjligt att vägra erkänna att den stora migrationen till Sverige verkligen var mer än vad det svenska samhället klarade av.

För så här är det ju: Det stora flyktingmottagandet har ägt rum i ett samhälle som redan var och ännu är svårt nedrustat, där bostadsbyggandet varit och är svagt och där den allmänna nyliberaliseringen av samhället, från en segregerande skolmarknad till kriminalitet på arbetsmarknaden, försvårat integrationen. Ett Sverige som inte genomlidit årtionden av skattesänkningar för de bäst ställa och urholkade budgetar, hade haft det mycket lättare att ordna integrationen.

Jag vet inte vilka som egentligen varit naiva i denna stora fråga. Det är hursomhelst naivt att tro att ett samhälle som är socialt nedrustat och där alltmer hänger på den enskilde individens egna resurser, ska kunna klara av ett stort flyktingmottagande utan att problemen till slut hopar sig. Trots att de allra flesta migranter arbetar hårt, betalar skatt och avskyr allt detta gängvåld.

Men det finns på vänsterkanten, även hos socialdemokratin, en onödig motvilja mot att erkänna sambandet mellan migrationen och den nu exploderande brottsligheten. Rädslan för att stämplas som rasist har varit och är ännu stor. Men att peka på ekvationen Stort flyktingmottagande multiplicerat med ett nedrustat samhälle=högerpopulism är inte rasistiskt. Det är en realistisk insikt. Och det innebär heller inte att (s) eller (v) ska börja samarbeta med ett rasistiskt SD; det innebär bara att man bör försöka hantera själva problemen och utmaningarna på ett så progressivt sätt som möjligt.

Hårdare repression för att komma åt gängen är förmodligen omöjligt att undvika på kortare sikt. Men det är inte det som i långa loppet kan ändra på saker och ting. Det enda som i längden kan lösa problemen är byggandet av ett samhälle där var och en, även den unga pojke som växer upp i ett fattigt område med få etniska svenskar, känner att han är delaktig i ett samhälle. Att han har både plikter och rättigheter. Att han räknas. Att han kan känna att det finns hopp om ett bra liv bortom de snabba klippen i gängvärlden.

De gängkriminella som härjar på gatorna syftar inte till att kriga mot detta samhälle. De vet inte ens vad ett samhälle är. De har fallit ut ur samhällsgemenskapen. Men skjutandet och sprängandet skakar verkligen detta land och det finns inga enkla och snabba lösningar på det.