Stig Dagerman är onekligen en av vårt närområdes allra främsta författare. Både född och begravd i Älvkarleby. Däremellan ett liv med stora litterära succéer. Men också, skrivkramp, depression och självmord vid 31 års ålder. Stig Dagermans författarskap har fortfarande aktualitet, det läses, översätts och citeras livaktigt.

När det nu är 100 år sedan Stig Dagerman föddes uppmärksammas det av allt från Gävle Symfoniorkester till Sveriges Radio. På Uppsala Stadsteater hade i helgen dramatiseringen av Dagermans reportagebok ”Tysk höst” urpremiär på Lilla Scenen. En vacker och dov vandring genom ett Tyskland skövlat av Andra världskriget.

1946 var Stig Dagerman 23 år gammal. Han var en författare i ropet, året innan hade han succédebuterat med romanen ”Ormen”. Stig Dagerman var dessutom gift med Annemarie Götze, som kommit till Sverige som flykting från Tyskland under kriget. Det förvånar inte att Expressen tyckte att det var en intressant person att sända på reportageresa till krigets stora förlorare och syndabock.

Stig Dagerman möter ett raserat Tyskland. Städerna är bombade till oigenkännlighet. Människorna irrar hungriga bland ruinerna. Stig får komma in till en familj med tre barn som bor på en skoltoalett. Han besöker sjuka och gamla som på obestämd tid lever i ett bortglömt godståg. Han möter nazistiska soldater och överlevare från koncentrationsläger.

”Tysk höst” är i sin ursprungsform nogsamt skrivna reportage med skildringar av olika delar Tyskland. Dagermans litterära språk kommer tätt intill läsaren. Han beskriver amputerade kyrktorn, sönderfallna fasader med avklädda, frysande järnkonstruktioner, och värmeelement som klänger sig fast vid de trasiga väggarna som skrämda djur. I dramatiserad form har manusförfattaren Stig Hansén brutit upp berättelsen och skapat ett mardrömskt kollage av möten, situationer och platser. Han har också adderat några av Dagermans välkända dagsverser.

På Uppsala Stadsteater har ”Tysk höst” regisserats av Anna Takanen, som tidigare, i både roman- och monologform, har berättat om sin pappa som kom till Sverige som krigsbarn. Takanen har skapat en klaustrofobisk, tryckande atmosfär, där den stora nöden syns i skådespelarnas ryckiga rörelser och vildsinta röster. Det är ett nyansrikt vansinne som är svårt att värja sig för. Föreställningen har så många fint utmejslade beståndsdelar. Scenografins grova metall, grus och bråte. Ljusets skarpa vinklar och tunna fladdrande. Den rutinerade teatermusikern Simon Steenslands smygande och stämningsrika ljudbilder.

”Tysk höst” rör sig på ett plan bortom krigsnyheternas uppskruvade tonläge och historieböckernas svepande sammanfattningar. Här möter vi människorna med sin kamp och sin ömklighet. Dagerman grubblar där i bomblandskapet. Kan man kräva att människor ska ha moral när de svälter? Bör man hämnas nazisternas illgärningar? Och när kriget nu är över, hur hanterar vi lidandet, oavsett skuld eller icke-skuld? Det är intellektuellt, poetiskt och berörande.

Stig Dagerman besökte Tyskland i ett mellanrum. Året därefter tillkom den så kallade Marshallplanen, som blev en del i Europas snabba återuppbyggnad under tiden som sen följde. Detta faktum gör inte på något vis ”Tysk höst” till en parentes. Krigets människoöden och komplexa frågeställningar hör ju som bekant tyvärr inte enbart till historien.

Max Hebert

är manusförfattare som skrivit om både förälskade pensionärer och gängkriminalitet. Gillar smörgåsar och äventyr.