Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den skottskadade nazisten

/
  • ATTENTATSMÄN. Några av männen bakom det uppmärksammade skottdramat. Fotot är hämtat ur Arbetarbladet 1934 och 24-årige Gösta Wiklund från Gävle blickar ut ur bilden som andre man från vänster. Näst längst till höger, i ljus uniformsskjorta, syns nazistpartiets propagandachef Gunnar Säfholm.
  • Ulf Ivar Nilsson

Gösta Wiklund var född i Gävle för hundra år sedan, sommaren 1909. Nu var han 24 år, bosatt i Stockholm, utbildad fältflygare – och en av de tongivande medlemmarna i ett av landets två nazistpartier.

Annons

Det hette Sveriges nationalsocialistiska parti och leddes av veterinären Birger Furugård i värmländska Deje.
Stockholmsavdelningens högkvarter låg vid Döbelnsgatan på Östermalm, och där inhystes också den stormtrupp som partiet skapat efter tysk förebild och som man gett namnet SA. Denna lilla bruna privatarmé leddes av Gösta Wiklund, som var något av en idol bland Stockholms unga nationalsocialister sedan han hösten 1933 klättrat upp på taket till Folkets hus och hissat hakkorsflaggan.


samlades några unga män i partilokalen för att planera ett kommande möte. Sammanträdet drog ut på tiden och gatorna låg tomma när Wiklund vid tvåtiden på natten promenerade den rätt korta biten till sin bostad vid Styrmansgatan.
När han var nästan framme hörde han en bil närma sig bakifrån. Av motorljudet att döma saktade den farten, men innan Wiklund hann vända sig om ekade två skarpa skott mellan de sovande husfasaderna. I samma ögonblick kände han som ett kraftigt slag över vänstra överarmen. Han vinglade till och var nära att falla, samtidigt som han tyckte sig förnimma ett vinande ljud alldeles intill sitt ena öra.


såg han hur blod vällde fram ur ett hål i rockärmen, i höjd med hjärtat. Fordonet hade nu passerat honom och han såg hur ljuset från baklyk-torna försvann bortåt Narvavägen. Han hade inte en haft chans att uppfatta registre-ringnumret, men mindes att det var en svartlackerad bil av större modell.
Omtumlad, rädd och svårt blödande lyckades Wiklund få tag på en droskbil som skjutsade honom till Sabbatsbergs sjukhus där han togs om hand av läkare och skö-terskor. Dessbättre inskränkte sig skadan till ett köttsår och efter en timme kunde han återvända till partiexpeditionen där propagandachefen Gunnar Säfholm larmade polisen.


genomfördes ett första förhör med den skjutne, det gällde ju att snabbt få tag på attentatsmännen. Wiklund gjorde ett samlat och tappert intryck.
– När man ger sig in i en hård lek får man också tåla den, förklarade han för journa-listerna. Jag hade tur som slapp undan med livet i behåll. Skottet kunde lika gärna ha varit dödande.
Han berättade också att han och några av hans kamrater utsatts för en hel del otäcka hot under de senaste veckorna. Det var framförallt tre anonyma män som flera gång-er ringt till partihögkvarteret och vräkt ur sig oförskämdheter. Två av dessa talade oklanderlig svenska medan den tredje – den mest aggressive – bröt kraftigt på tyska. Senaste samtalet från honom hade kommit bara ett par dagar innan och budskapet var att Wiklund och ett par av hans partivänner skulle dödas.

– när kriminalpolisen noga satt sig in i fallet, hittat tomhylsor på brottsplatsen, pratat med grannar som hört de nattliga skotten och konstaterat att Wiklunds berättelse verkade stämma till punkt och pricka – fick de ytterligare informationer från de hjälpsamma nazisterna.
Enligt deras efterforskningar kunde det helt säkert slås fast att det var en grupp tyska kommunister, som flytt till Sverige, som låg bakom attentatet. Troligen i samarbete med svenska partikamrater. Vid senare förhör påstod Wiklund lika tvärsäkert att en tysk musikförläggare och en svensk portvakt på olika sätt var inblandade i brottet.

Nya Dagligt Allehanda – Expressens föregångare – hade redan från början kastat fram misstanken att det kanske var nazisterna själva som låg bakom den blodiga händelsen. Ett påstående som avfärdades med våldsam kraft av partile-daren Furugård och hans närmaste män.
Ja, den skottskadade Wiklund blev så upprörd över dessa insinuationer att han drog tidningens ansvarige utgivare, Leon Ljunglund, inför domstol. Rättegången skulle hållas den 26 februari men veckan innan hände något som gjorde att målet lades ner.
De poliser som utredde attentat mot Wiklund hade nämligen upptäckt en rad egen-domliga omständigheter och efter tuffa förhör med alla inblandade kröp sanningen fram.

hade Gösta Wiklund suttit med några kumpaner och grubblat över hur man skulle göra för att ”väcka svenskarna” och få dem att inse nazismens storhet. Varför inte arrangera ett attentat mot sig själva, kasta skulden på socialister-na och på det sättet skaffa sig den uppmärksamhet och sympati man så gärna ville ha?
Wiklund ställde villigt upp som måltavla och klockan 10 den utvalda kvällen träffa-des han och ytterligare två män vid Johannes kyrkogård i Stockholm. I samma ögon-blick anlände en svart bil som ägdes av en partikamrat.
Männen åkte omkring en bra stund och letade efter en lämplig plats där de kunde arrangera skottskadan. Till slut valde de ut en skogsbacke i närheten av Fiskartorpet.
Sedan de stärkt sig med en rejäl klunk konjak skred de till verket. 25-årige Gustaf Holm drog upp en armépistol ur rockfickan, laddade och osäkrade den. Wiklund ställde sig med ryggen mot honom och höll sin vänstra arm böjd så att handen vilade mot bröstet. Så lyfte Holm pistolen med högra handen och grep tag om handleden med den vänstra för att få ett säkert grepp.
– Tänk om jag träffar benpipan.
– Skjut, fräste Wiklund. Det har inte fan nerver att vänta längre.
Holm siktade länge mot utsidan av Wiklunds arm. Så tryckte han av. Det blev en kraftig knall. Men från Wiklund hördes inte ett ljud.
– Bommade jag?
– Det känner jag nog fan att du inte gjorde...
För att dämpa blodflödet och hindra att det blev fläckar på bilsätet virade någon en gammal filt runt Wiklunds arm. Därefter åkte man i hög fart in mot staden. Den skjutne nazisten släpptes av i närheten av sin bostad och efter en stund körde bilen upp bredvid honom. Sidorutan vevades ner och två skott avlossades. Spelet kunde börja…

innebar att den självskjutne nazisten greps, häktades och ställdes inför rätta. Åklagaren ansåg att Wiklund gjort sig skyldig till falsk angivelse, och citerade strafflagens paragraf 8:14 som handlade om personer som ”kring landet utsprider lögner eller falska rykten, som för rikets säkerhet farliga äro, i uppsåt att därmed komma allmänt buller eller oväsende åstad”.
Domaren, rådman Karl Vilhelm Masreliez, tog dock mycket lätt på saken och ansåg att Wiklund redan fått sitt straff när han ”så fördärvat en sak vars idéer han förfäk-tat”. Och vad gällde ”buller och oväsende” ansåg rådmannen att detta enbart hörts i tidningsspalterna.. Så efter bara trettio sekunders överläggning slog Stockholms tingsrätt fast att Gösta Wiklund var oskyldig och att han omedelbart skulle försättas på fri fot.


kom ändå att bli början till slutet för Sveriges natio-nalsocialistiska parti. Ledaren Birger Furugård dömdes några veckor senare till två månaders fängelse för sina aggressiva angrepp mot ordningsmakten i samband med gripandet av Wiklund. Och efter en tynande tillvaro försvann partiet från den poli-tiska arenan ett par år senare.

www.ulfivar.se

Mer läsning

Annons