Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är nästan så jag funderar på att börja kalla mig för Ola Gandhi

/

Om man drömmer om Paris, hamnar man på något vis, lik förbannat i Hudiksvall, i bästa fall…

Annons

 

Det var så Östen med Resten sjöng i låten Pessimistkonsulten för några år sedan och det ligger säkert en del i det. Själv drömde jag om världen men hamnade i Gävle. Grattis mig! Eller inte.

Men man kan söka större upplevelser på andra sätt. Just nu är vi många som gör det med spikmatta. 6000 spikar i vass plast som man lägger sig på och, aj, skriker till av smärta innan man inser att det ju är riktigt skönt.

Och bra.

I alla fall om man ska tro nån yogikille som kallar sig Om Mokshananda, men av bilderna att döma ser ut att snarare ha döpts till Kalle Svensson en gång i tiden. Han har utvecklat mattan och lovar att den är bra mot det mesta. Emotionella blockeringar, stela axlar, dålig matsmältning och sömnsvårigheter är bara några av krämporna som spikmattan fixar.

Jag tror honom.

Det känns alltid bra i kroppen efter tjugo minuter på spikmattan, som jag köpte av en man med långt skägg och mystiska bugningar. Om det är fysiskt eller psykiskt vågar jag inte säga. Och det spelar kanske ingen roll. Funkar det så funkar det.

Häromdagen testade Öberg på den här tidningen den. Såg plågad ut första minuterna. Sov som en gris efter en stund. Trots att vi andra hostade högt för att se så karln inte dött. Men å andra sidan trampade han Vasaloppsspinning på gymmet i sex timmar nyligen så frågan är om han inte är överkvalificerad som självplågare.

Ja, det finns de som anser att tjänsten som nyhetschef också är ett utslag av lusten att plågas – alternativt att plåga.

Annars är det lika mycket det där med världen som det rent medicinska som lockar med spikmattan. I Indien har sådana använts hur länge som helst. Inte för att jag vet om de mår bättre och är lyckligare där men det ger en smak av världen att placera sin matta framför tv-n, tänka på Indien och lägga sig ner.

Man känner sig plötsligt lite mer som en världsmedborgare.

Det är nästan så jag funderar på att se kor som heliga.

Och börja kalla mig för Ola Gandhi.

Hade jag inte så stela knän skulle jag sitta med benen i kors från nu. Med 6000 spikar i ryggen känner jag mig så där malligt smånöjd med mig själv medan Tre Kronor får stryk av Lettland i hockey-VM i tv:n. Här ligger jag, en man av världen, öppen för det internationella. Varför Alvedon mot axlarna när man vågar utnyttja asiatisk visdom? Varför Treo mot ryggont när en blick ut mot världen gav dessa nya insikter?

Ja, jag tycker i min självgodhet faktiskt att jag är lite bättre än andra.

Hur sjöng han nu Östen?

Om man drömmer om Paris, hamnar man på något vis, lik förbannat i Hudiksvall, i bästa fall…

Så sant, tänker jag och småbugar för mig själv medan jag bläddrar i broschyren som följde med mattan. Längst ner står var den är tillverkad. Jag stirrar. Det kan inte vara sant. Jodå, riktnummer ljuger aldrig. 0650.

Detta jävla Hudiksvall.

Mer läsning

Annons