Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett dilemma i en papperskasse

/

Annons

inför dilemman. Etiska, moraliska problem utan självklara svar. Som måste grubblas igenom lite, innan de får en lösning.
Några exempel:
1. Det har legat en cykel inne i skogen på samma ställe flera veckor. Får man ta den?
2. Man kommer in på banken, och blir erbjuden en kölapp av någon som ändrat sig och ska gå därifrån. Ska man ta emot lappen?
3. Man fattar misstankar om lögner och har läge att öppna den misstänktes meddelandekorg och tjuvläsa sms. Bör man det?

och oskyldigt, men inte helt obetydligt dilemma i en papperskasse hem till mig.
Pappan hade börjat röja bort barnens leksaker i sitt hus efter att ha insett att det inte fanns någon återvändo – de skulle inte bli små igen. Plastgubbar från McDonalds, sönderlagda pussel, Bionicle-byggsatser, reklamtröjor från Minimaxruset.
Samt några minikassaskåp och sparbössor. Utan nycklar. Fast de skulle inte slängas utan forslas till mig eftersom jag hade ett gäng smånycklar över som kanske skulle passa i de små kassaskåps- och sparbösselåsen.
Jag vägde sparbössorna i handen, två stycken identiska, svarta, med banklogga på. Den ena var tung. Den andra var lite mindre tung.
Pappan meddelade att han inte visste vilken bössa som tillhörde vilken son, men det var ju ungefär lika mycket i så det var väl inga problem.
När P97an och P95an gått och lagt sig började jag i lönndom prova nycklarna. Ingen av de elva smånycklar jag hade över passade. Så jag tog fram en förskärare och pillade snabbt upp de små platta locken som låsen är fastmonterade i.
Jag föste lockskramlet åt sidan och tömde bössorna. Oj, vad mycket pengar. Särskilt i den ena, ur den trillade både hundralappar och 50-lappar i sällskap med mynten.
32 kronor i den ena. 387 kronor i den andra.
Exklusive en drös gamla silver-50-öringar som inte längre går att använda.
Vad bra, stor skillnad på summorna, då var problemet med bössornas tillhörighet löst. Morgonen efter skulle ju killarna komma ihåg vilken bössa som tillhörde vem.
Men! Som den erfarna mor jag trots allt är, tänkte jag inte basunera ut summorna över köksbordet till frukost. De skulle en och en, ovetande om den andres svar, få ange hur mycket de har sparat i sina bössor.
P95an började: ”Vet inte. Kanske 50. Eller lite mer. Kanske 100. Eller lite mer. Eller flera hundra. Typ.”
P 97an var inte heller säker. ”Vet inte. Ganska mycket tror jag”.
En har sen småbarnstiden sparat 387 kronor i sin bössa. Och sen glömt bort det. En har sparat 32 kronor i sin bössa och sen glömt bort det. Jag inser raskt problemet.
Varpå P97an gör mig till boven i dramat.
”Varför tittade du inte på locken? Vi hade ju ristat in den första bokstaven i våra namn där.”

vid frukostbordet finns nu tre alternativ för att lösa krisen:
1. Det finns en Spara och en Slösa bland bröderna. Förmodligen har Spara sparat och Slösa slösat. Men det finns inga bevis. Tänk om det var Spara som slösade på den tiden. Och Slösa som sparade. Ingen minns ju.
2. Summera och dela rakt av. Vilket skulle betyda att den som sparat har sparat åt sin bror. Som ni förstår, orimligt. Och här är det en aning oroande att den ena är mer villig att dela än den andre.
3. Jag, som naivt tog emot en kasse gamla leksaker, tvingas fylla ut den skrala bössan med 355 kronor för att båda ska få lika mycket.


Det är bara ett annat litet dilemma som ska redas ut först:
Borde inte pappan betala hälften?

Mer läsning

Annons