Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag blir kanske en KGB-morsa"

Vi har inte kommit dit än, tjatet om en egen mobiltelefon känns fortfarande avlägset. Sexåringen är inte ens intresserad av att prata i hemtelefonen. Senast när farmor ringde och ville växla några ord med honom, skrek han bara:

Annons

 

”Jag har inte tiiiiiiiiiid. Jag bygger faktiskt LEEEEEEEEGO”.

Ibland svarar han i telefonen men brukar snabbt langa över luren till mig eftersom han oftast har viktigare saker att göra.

Men det är klart att han kommer att vilja ha en egen mobiltelefon. Snart.

Jag kan inte svara på i vilken ålder som barn ska få en egen mobiltelefon. Det är svårt. Men jag tycker inte att föräldrar ska lita för mycket på att mobiltelefonen gör barnen trygga. Barn glömmer att ladda sina mobiler och de glömmer att ta med sig den. Det går inte att ge dem större frihet än vad de klarar av. Sjuåringar som går över till en kompis och leker, föräldrarna vet det och har numret dit. Varför ska de barnen egentligen ha en telefon? Mobiltelefoner är dessutom dyra. Det är lätt hänt att den blir borttappad, trasig, stulen eller att barnet i värsta fall blir utsatt för rån.

Om min sexåring kom nu och ville ha en mobiltelefon skulle jag säga nej och förklara att han är för liten. Men jag vet inte hur många år jag skulle kunna stå emot. Jag är nämligen en hönsmamma och jag vill gärna veta hur han mår, dygnets alla timmar. Risken finns väl att jag kommer att ringa titt som tätt för att kolla var han är, hur han mår, om han har ätit ordentligt och tagit på sig mössan. Han kommer säkert att tröttna på min telefonterror och trycka bort mig när han ser att tjatmorsan ringer igen och igen. Eller också blir jag en KGB-morsa och köper honom en mobil med GPS. För han kommer väl, som vanligt, att vara för upptagen för att kunna svara.

Mer läsning

Annons