Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag ska bli vikarie för Jesus

/

Lagom till julhelgen blev jag, syndfulla människa, utsedd till Jesu ställföreträdare på jorden, eller vikarie, kan man säga.

Annons

Jag ska hålla ställningarna tills han kommer tillbaka och under tiden leda två små lärjungar in i den rätta tron.

Det är i alla fall vad Svenska kyrkan vill att jag ska göra när jag blir registrerad i deras dopbok som gudmor. Eller som de så modernt uttrycker det; vara en vuxen vän som samtalar om Gud.

(Jag skulle gissa att föräldrarna hade andra saker i tankarna; till exempel ta över vid skötbordet när bajset cementerat fast i skinkorna eller åka tusen varv i elefantkarusellen på Furuvik medan de går och fikar.)

Jag uppfyller kriterierna: Jag är vuxen. Jag är en vän. Och jag samtalar gärna om Gud. Helst med Jehovas vittnen om varför de fortfarande springer runt i gårdarna och raggar folk till paradiset. Det borde vara fullt där nu eftersom det bara får plats 100 000 personer.

Även formellt sett är jag en god kristen.

Här är mitt Jesus-cv:

Jag är döpt (mitt i Finnskogen full av synd, men ändå) har gått i söndagsskolan (på lördagar men ändå), sjungit i kyrkokör (miniorkör men ändå), suttit av de 15 obligatoriska högmässorna inför konfirmationen (fascinerande att jag aldrig lyckades räkna klart träplankorna i kyrktaket, jag tappade alltid bort mig efter typ 47).

Jag har tänt ljus för alla årets döda på Allhelgona-högtider (inte så många i Åmot men ändå). Jag har spelat Bereden väg för Herran solo på midnattsmässa (svagt och nervöst, men ändå) och sjungit gospel (inte så länge för det blev för långt att pendla, men ändå). Jag har lämnat kollekt flera gånger (inte så mycket, men om man liksom dänger ned ett par kronor i håven i stället för att bara släppa dem låter det mera).

Så till det praktiska. Vad ska jag göra?

Uppvakta på dopdagen, föreslår Svenska kyrkan. Jag vet inte när min egen dopdag är ens en gång. Inte minns jag när mina barns dopdagar infaller heller.

Och de är två som ska ha firadopdagenvarjeår-presenter.

Nej, det finns bättre dagar att fira tillsamans.

Jag tänkte mig att Köpfria dagen 29 november kanske kunde bli vår egen dag. Då ska gudmor vara en vuxen vän som hämtar sina skyddslingar och firar ordentligt med att lära dem hugga ved och agna med fet daggmask och rabbla Jakobs tolv söner (rubensimonlevijudadannaftaligadaserisakaskarsebulonjosefobenjamin).

De dyra, lattjo prylarna kan min gudmorskollega köpa. Hon är rik och uppdaterad på det senaste.

Nej, som jag ser det finns egentligen bara ett problem. Mina egna barn. De hinner visserligen bli stora innan det är dags för gudbarnens kvartssamtal i skolan eller DM-finaler på Hockeyns dag, men det finns en risk för att sommarfesten på deras dagis krockar med P95:ans 18-årsdag och hur förklarar jag då att Jesus inte blir riktigt nöjd om jag inte åker till Krusidullgården och äter jordgubbstårta?

Eller när jag måste välja mellan de smås pensionsavtackning och min yngste sons 75-årsmiddag? Måtte Jesus ha kommit tillbaka i tjänst den dagen.

Men jag är egentligen inte särskilt orolig. Det har visat sig att det inte kan vara bara slumpen som fört mig till det livslånga hedersuppdraget. Jag har det i blodet. Bara att följa den gudomliga intuitionen.

När jag googlar på gudmödrar och gudfäder upptäcker jag nämligen att det finns en gammal sed som säger att en gudmor ska hålla barnen med skor tills de blir stora.

Detta flera veckor efter att de små lärjungarna fick sina första gummistövlar och joggingskor i julklapp.

Mer läsning

Annons