Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag torkade tårar som alla andra

/

Utvecklingen går åt att tidningarna bevakar allt fler begravningar. Jag tycker att det är bra.

Annons

Arbetarbladet bevakar ibland begravningar. Vi var med på Håkan Vestlunds och Tommy Sandlins. Och vi var med i fredags när den folkkära politikern Inga Hagström begravdes i en fullsatt Sandvikens kyrka. Valet att vara där var för oss självklart.

Vi hade familjens godkännande att skriva och fotografera. De visste att hennes politiska gärning sträckte sig ända fram till den blomprydda kistan.

Därför skulle inte bara mamma, mormor och farmor begravas den här dagen, utan hela Sandvikens Inga.

På gott och ont.

För en begravning är för de närmaste, så att barn och barnbarn och övrig släkt kan ta ett smärtsamt men nödvändigt farväl. Att i det läget öppna kyrkan för allmänhet och media kräver förståelse från en familj i sorg.

Utvecklingen går åt att tidningarna bevakar allt fler begravningar. Jag tycker att det är bra. Vi har lärt våra läsare att betydelsefulla händelser hamnar i tidningen. Alla kan självfallet inte vara med på en begravning, men med vår hjälp blir de delaktiga ändå.

En tidningsartikel är också ett ovärderligt tidsdokument. Något du lägger i byrålådan. Jag tror mig veta att Inga Hagströms familj sparar tidningen från lördag 21 februari 2009.

Vårt journalistiska jobb vid en jordfästning är liksom andra uppdrag att hålla oss neutrala och beskriva. I det här fallet andras sorg. Kan man göra det då utan att påverkas? Nej, det är svårt.

Den mest uppmärksammade begravningen på senare tid är Engla Höglunds i Stjärnsunds kyrka i somras. Mediauppbådet var enormt och allt kunde följas både i tv och på storbildsskärm. Jag vara där och hade erbjudits en plats inne i kyrkan tillsammans med skolkamraterna. Jag tackade nej. Det kändes alldeles för nära.

Men vid gudstjänsten i fredags var det annorlunda. Som så många andra Sandvikenbor hade jag träffat Inga Hagström och tog därför plats bak i kyrkan. Sjöng ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder…” och torkade tårar som alla andra.

Där tonade en annan personligare bild av henne fram när sonen berättade om sin bortgångna mamma och beskrev hur en kvinna som alltid ville ha det rent och snyggt omkring sig till och med på sjukbädden tog fram en sax för att snygga till sonens fransiga jeans. Den officiella politikern blev privata Inga.

Och det slog mig. Aldrig kommer man en människa så in på livet som när hon är död.

Mer läsning

Annons