Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

13 meter långt konstverk försvann i Gävle – monumentalmålning gömdes bakom kontorsvägg

Det här är berättelsen om ett 13 meter långt konstverk som försvann i centrala Gävle.
Det byggdes in bakom en vägg. Huset skulle göras om till kontor.
Sedan dess vilar en monumentalmålning i sin trånga och mörka gravkammare. Sedd av ingen på över 20 år.

Annons

Jag lägger handen på den täckande väggen som om jag trodde att jag kunde känns en svag puls.

Finns – men finns inte.

Man borde borra ett hål och skicka in en kamera, precis som arkeologerna i Egypten gör!

Kvar i dag är några bilder som togs för att dokumentera konstverket. Jag ber fastighetsägaren gräva fram dem ur arkiven.

För det är inte vilket verk som helst. Det gjordes 1941. Som ett av de första på beställning från då nyinrättade Statens Konstråd. Ett av de historiska första resultaten av enprocentsregeln.

Målningen skulle smycka den stora sessionssalen i det då nybyggda Landstatshuset i Gävle, med plats för Gävleborgs läns styre.

Adress Norra Strandgatan 9, granne med Berggrenska gården vid Gavleån.

Hit vandrade på sin tid Richard Sandler (landshövding 1941–1950) från slottet över bron till sitt ämbetsrum. Han brukade med stolthet visa upp byggnadens moderna och eleganta inredning, omtalar ett gammalt tidningsklipp.

Säkert också målningen.

Den heter ”Bygd och arbete” och skapades av konstnären Bertil Damm. Han vann uppdraget i konkurrens med konstnärskollegan Hugo Borgström. Båda hade ombetts lämna in förslag men Damms skiss gillades bäst av en majoritet i rådet.

Det färdiga resultatet godkändes 12 mars 1941.

I Statens Konstråds handlingar beskrivs Bertil Damms motiv som en syntes av Hälsingland. Flottning, fiske, skog- och lantarbete. Det är ett helt landskapspanorama som breder ut sig över väggen:

”Till vänster på bilden syns bl. a. en skuta på väg in i hamnen, i mitten tre arbetare kring en ritning och en stor bro med sitt spann, längre till höger en älv med timmer, ett ungt skogsarbetarpar och en liten flicka m. m. samt längst till höger en bonde arbetandes i kryddlandet till sin gamla gård.”

Länsstyrelsen växte så småningom ur sina lokaler. I det gamla Landstathuset kom istället Lantmäteriet att hålla till under många år. Då var salen med sin målning ännu bevarad som möteslokal.

Om man står ute i gathörnet och tittar upp kan man föreställa sig hur ”Bygd och arbete” på insidan löper, från den ena gaveln till den andra.

Målningen är över 13,4 meter lång. 3,4 meter hög.

Byggnaden hyser i dag privata företag. Tre av kontorsrummen har sina bokhyllor och skrivbord längs en vit vägg som bär en hemlighet.

Husägare är fastighetsbolaget Norrporten. Men den byggnadsanknutna offentliga konsten är kvar från statens tid. Man kan inte flytta på det som sitter fast.

Problemet uppmärksammades 2014 i boken ”Offentlig konst. Ett kulturarv” av Henrik Orrje och Karin Hermerén. Enligt deras forskning hotade dyrbara konstverk att förfalla på grund av okunskap och bristande underhåll sedan statliga byggnader sålts ut. Exemplen var många. Skulpturgrupper som flyttats och skamfilats genom många ägarbyten. Muralmålningar som helt sonika täckts med vävtapet.

En ny fastighetsägare har ansvar för konsten. Men tar det inte alltid, konstaterade Orrje och Hermerén.

I Gävle tog man ansvaret. ”Bygd och arbete” sägs må bra i sitt mörker med någon decimeters luftspalt. Sägs vara i alldeles utmärkt skick.

Samtidigt är det ju som om den inte fanns.

Gävle omtalas för ett skräckexempel i den nämnda boken om offentlig konst. Folkets hus har en väldig fresk av Torsten Billman, som hamnat i skymundan bakom scenen.

Den är misskött, kan dock fortfarande ses om man tar sig besväret att krypa in bakom förhänget. Freskens öde har blivit uppmärksammat. Den har varit föremål för guidade visningar.

”Bygd och arbete” är till ytan betydligt större. Däremot helt oåtkomlig.

Men hur gör man? Finns det en lösning?

Kanske ska vi vara tillfreds med vetskapen om att när huset rivs i en ny stadsomvandling kommer några byggnadsarbetare att få en tillfällig skymt av en synnerligen välbevarad monumentalmålning av ett levande landskap som förebådar en ljusnande framtid som inte heller den tycks finnas längre.

Ombyggnaden av fastigheten Norra Strandgatan 9 skedde vid mitten av 1990-talet. Stefan Öberg, ansvarig för Norrportens fastigheter i Gävle, var med vid tillfället. Han minns att målningen såg helt oskadad ut innan locket las på.

Statens Konstråd hade grundats 1937. Uppdrag: att sprida god konst i samhällsmiljön. Det vill säga att statens nybyggnationer skulle ges konstnärlig utsmyckning för en del av investeringskostnaden. Det var början till den enprocentsregel som numera råder även inom många kommuner och landsting.

Det allra första konstverk som tillkom på Statens Konstråds initiativ var en helhetsgestaltning – konstnären Axel Munthes skapade ett Doprum på Karolinska sjukhuset 1940.

Bertil Damms målning i Gävle tillkom alltså året därpå.

Men den blev samtidigt ett av hans sista verk. Bertil Damm dog 18 juli 1942. Bara tre veckor efter det att han blivit utnämnd till professor vid Konstakademien.

Vem var han? Rötterna fanns i Tierp men det var som Hälsingemålare han skulle bli hågkommen.

Bertil Damm utbildade sig vid Konsthögskolan och reste ut i Europa som så många andra av hans konstnärsgeneration. Han representerade Sverige på världsutställningen i Chicago 1934. Det var också nära att Damm skulle få bli den som dekorerade Gyllene Salen i Stockholms Stadshus. Moderna Museet har inte mindre än 24 verk av Bertil Damm i sina samlingar. Så pass känd.

På 1920-talet slog han sig ned i Karsjö, mellan Bollnäs och Järvsö. Han målade Järvsöstintor, bondmoror och hälsingegårdar en masse. Damm vurmade för hembygden, det nordiska och det storsvenska. Också detta som många andra kulturprofiler i hans tid, ska sägas. Men rasist skulle vi kanske sagt i dag.

Bertil Damm ville bygga ett Nordens tempel – ett slags centrum för slöjd, gymnastik, kurser, spelmansstämmor och fester.

Hans storslagna vision hann aldrig bli verklighet. Däremot har de blivit föremål för en bok. Landsantikvarie Ingemar Svensson, tidigare chef för Länsmuseet Gävleborg, skrev ”Nordens tempel i Karsjö” (1991) varifrån jag hämtat de flesta av uppgifterna här. Svensson porträtterar Bertil Damm framför allt som en drömmare, inte högernationalist.

Han kallar konstnärskapet rikt. Boken framhåller ”Bygd och arbete” i Landstatshuset i Gävle som Bertil Damms kanske mognaste och mest personliga verk: ”en monumental sammanfattning av hela länets natur och näringsliv”.

Enligt Ingemar Svenssons bok överlämnade konstnären så småningom skisserna till väggmålningen som gåva till skolan i Hassela Kyrkby. Till just Hassela eftersom enprocentsregelns största förespråkare var en socialdemokratisk minister född i Hassela; idén torde ha tilltalat såväl Damms hembygdshjärta som konstnärssjäl.

Och i den trakten visar de sig än i dag finnas kvar. På en skola som till och med är döpt till ministerns minne. I stora entréhallen på det som numera heter Arthur Engberg-skolan i Hassela hänger Bertil Damms tre meter långa förlaga till ”Bygd och arbete” och kan dagligen ses av skolans 35 elever. Rektor tycker sig minnas att det gjordes en värdering när man byggde om senast, och att verket ansågs vara värt ”väldigt mycket pengar”.

Varför inte låna ut skisserna till Gävle? Så att vi i alla fall får en idé om vad som gömmer sig i det tillslutna utrymmet bakom en kontorsvägg på Norra Strandgatan 9.

– Det vore fantastiskt om konstverket kunde tas fram nästa gång det är dags för Norrporten att bygga om lokalerna i fastigheten, säger Henrik Orrje, administrativ chef på Statens Konstråd, förhoppningsfullt.