Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

90-talet ringde och ville ha tillbaka spellistan

Annons

Häromdagen upptäckte jag att alla mina senaste spellistor på Spotify bara innehåller en massa låtar som jag redan har på cd-skivor (som dessutom samtliga inhandlats före 2001). Jag gjorde också den intressanta iakttagelsen att flera av dessa låtar också återkommer i flera listor efter varandra. Och då heter ändå mina listor sånt som ”Ny”, ”2011” och ”Nya tag” – vilket med andra ord inte är annat än dikt och förbannad lögn. Tori Amos, The Lemonheads, Foo Fighters, och Radioheads 15 år gamla alster på repeat är vare sig “2011” eller “Nya tag”, utan snarare väldigt mycket 1998 och en svunnen tid som aldrig aldrig aldrig kommer åter hur mycket jag än spanar. Det är den krassa verkligheten, och jag tror jag har en musikalisk livskris på gång nu, bara för det.

Härom året såg jag den där ”stå upp”-grejen som Henrik Schyffert gjorde om 90-talet. Där gjorde han en skarpsynt analys om hur personers klädstil och utseendemässiga uttryck alltid går att härröra till en tidsperiod då de var i en extra viktig utvecklingsfas, eller kände sig särskilt sedda och bekräftade. Som exempel tar han artisten Ulf Lundell (”nu 76 år”) som fortfarande klär sig som när hans roman Jack låg etta på försäljningstoppen, men även sig själv – som fortfarande har samma tröja som när han fick vara ”veckans babe” i Aftonbladet. Jag kan inte låta bli att undra om man inte skulle kunna applicera samma analys när vi tittar på vilken sorts musik vi väljer att återkomma till, gång på gång?

Kanske är det så att det vi tvångsmässigt lyssnar om och om igen på det som ackompanjerade våra tankar, utvecklingsprocesser och viktiga livshändelser när vi var yngre – alltmedan vi till varandra bara säger: ”Oh ja, det är så himla kul med BRA musik som liksom HÅLLER år efter år…”. Jojo. Frågan är nu alltså om dessa låtar verkligen är så där bra som statistiken på mitt Spotify-konto visar, eller om jag bara lurar mig själv? Grejen är ju den att man ibland faktiskt kan tröttna, till och med på Elliott Smith (may his soul rest in peace). Då blir jag rastlös och längtar efter nåt nytt, men jag vet inte riktigt vad det är jag längtar efter. Jag vill upptäcka något nytt som kan fylla mig med upplevelse och ta mig med musikalisk storm, men finns inget därute. Jag känner mig som matadoren i filmen om Tjuren Ferdinand – ”stånga mig, sparka mig, gör NÅNTING!”.

Hur som helst, jag har kommit fram till att det måste ha med matematik att göra. Antingen är det så att man bara kan kombinera toner, ackord och klanger så många gånger innan det börjar bli svårt att komma på något nytt som kan vara mer spännande än det som redan gjorts tidigare. Eller så börjar jag helt enkelt bli kommen till åren, och för svår att tillfredställa.

Emelie Lundin

Mer läsning

Annons