Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ägget är löst hos landstinget

Annons

Jakob Danhards Strutsäggsurna har ställt sig i offentligheten vid Hållplats för konst i entrén till landstingets ledningskontor i Gävle. Man kan undra varifrån den kommit och vart den ska. Visserligen är det känt att Jakob Danhard är keramiker i Färila i Hälsingland, men hur kommer det sig att strutsar föds upp i Sverige? Vad händer med alla ägg? En strutshona kan, enligt uppslagsboken, lägga upp till 90 ägg per år. Så många strutsar har vi inte här.

Strutsäggsurnan är en typisk storskalig, barock skapelse av Jakob Danhard. Urnans ursprungliga skal är så att säga bemängd av äggformer, kanske ett 30-tal, och spekulerar man kan man tänka sig att den är bra för att förvara strutsägg i, åtminstone i teorin. Nu är kanske efterfrågan på strutsäggsförvaringskärl inte lika stor som för exempelvis vanliga äggkartonger.

Så kan det gå med globaliseringen. Djur som annars bor i Afrika, bligar på oss med sin skarpa blick bakom stängsel i den svenska lantbruksverkligheten. Det är nog konstnärens första frågeställning: Är det så vettigt att ha struts i Sverige? Kan den inte få vara exotisk? Eller är inte vår verklighet lika exotisk om vi tittar efter? Måste vi äta struts? Ska vi inte lägga beslag på äggen och transportera dem till Afrika i en särskild urna, som en protest?

Konstnärens andra frågeställning tror jag gäller konstens natur. Han påstår att konsten är ändamålslös (för vilken nytta har en urna för strutsägg, egentligen?). Konsten finns där ändå, en osäker faktor i tillvaron, en faktor som kan bli ett inspel, en pusselbit, ett leende, en dolkstöt… vadsomhelst. Som en Strutsäggsurna i vacker, storslagen form och gestalt, som en fyr som väntar på förnuft medan den blinkar åt fantasin.