Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Älgstrul och festival

Till en början känns det väldigt värt att gå upp klockan fyra på morgonen för att fly kuststaden Gävle, dess trubadurer och festivaler.

Annons

Är man på väg till en riktig kuststad med en riktig festival är det liksom värt det och förhoppningsvis finns där inga trubadurer heller.

Allt känns bra ända tills att tåget fastnar mitt i ingenstans klockan åtta. När vi stått still i mer än en timme börjar jag bli lite orolig och när jag anländer till Göteborg klockan halv fem på eftermiddagen i stället för tio i elva på förmiddagen (och därmed missar både Band of Horses och Seun Kuti and Fela’s Egypt 80) känns det inget vidare alls. Det fina i kråksången, och med Way Out West över huvud taget, är att det är en rätt liten förlust, en bagatell rentav. Utbudet på festivalen är så stort och bra att det liksom inte gör någonting, och irritationen lägger sig fort. Glasvegas, Laakso, Fever Ray och Arctic Monkeys spelar ju också, till exempel. Även om sistnämnda var något av en besvikelse då hälften av materialet var helt nya, ännu inte släppta, låtar. Också Dr. Alban(!) dyker upp, under Robyns eftermiddagsspelning.

En annan häftig sak med festivalen är att [Ingenting] lyckas fylla ett helt tält, modell större, bara två år efter att ha spelat utanför Kungen inför en lätträknad skara. Kanske säger det mer om Gävle/Sandviken-publiken och Göteborgsvädret än om bandet och festivalen i fråga, men ni fattar. Större delen av lördagen regnade alltså bort, bokstavligt talat. Lyckligtvis kunde vi en stund värma oss på ett vandrarhem innan vi vid åtta fann oss torra på Basement Jaxx. Fantastiskt. Sedan var det dags att tappa bort varandra och därmed missa My Bloody Valentine som i och för sig mest var en orgie i oväsen, varefter Lilly Alen bjöd på en glad överraskning i och med sin spelning.

Till tonerna av Teddybears ”Get mama a house” lämnar vi området för sista gången. Hur skön är inte Joakim Åhlund oavsett sammanhang? Jag läser en intervju med Teddybears dagen efter om deras båtspelning på Göteborgskalaset och kan inte göra annat än att le. Sen tar Usain Bolt världsrekord igen! Underbart! Helgen känns trots allt lyckad, fulländad och händelserik.

Dessa rader författas också dagen efter, på tågstationen. Tåget till Göteborg färdades betydligt långsammare än Bolt, så jag håller tummarna för att vi inte kör på en älg den här gången också. Samarbetet mellan SJ och älgen var inte riktigt att lita på tycker jag.

Gissa vad det står på den här lilla pappersfickan man ibland får sina biljetter i?

”Välkommen ombord”. Lite som Gävle kommuns slogan. Det känns tryggt.

Mer läsning

Annons