Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alice är härlig – och besvärlig

/
  • Folkteaterns sagoland. Samuel Åström, Cecilia Wernesten, Alexandra Zetteberg, Ellen Edlund, Julia Landberg och Peter Mörlin i ”Alice i Underlandet” i Gävle.

Annons

Folkteatern har en fenomenal ensemble. Deras ”Alice i Underlandet” är som en påse av det där godiset i gladfärgade knappar, med fullt av minnesvärda solonummer.
Först och främst så klart Alice själv. Den uttråkat misslynta flickan i grönglansig prickklänning. Det är Alexandra Zetterberg Ehn som så självklart förvandlar sig till ett barn som på barns sätt upplever sig som världens mitt, personen kring vilket allt annat snurrar.
Och snurrar gör det ju i ”Alice i Underlandet”. All logik faller isär när huvudpersonen obetänksamt, kryper ner i ett kaninhål på ängen och hamnar i en fantasi där tiden står evigt ställd på tedags klockan fem, där djuren kan tala och man är sjuk om man inte nyser.

Berättelsen myllrar av underliga figurer. Den darrande vita kaninen med sina tunna öron är ljuvlig i Aja Rodas gestalt. Arabella Lyons kryper i Klumpe Dumpes äggrunda kostym och fyller den med längtan och drömmar. Och Martin Pareto är kingen av flummighet som glider in, i rollen som livsnjutande kålmask som oändligt långsamt puffar på sin vattenpipa, uppflugen på en svamp. En hippieikon, på min ära.
Den förföriska Cheshirekatten (lättjefullt pälsslickande Peter Mörlin) finns också där för att locka Alice till förlustelser. I en annan lätt kaotisk scen möter hon motsatsen – det grå vardagslivets rutiner.
Alice tampas ju mellan att vara barn och bli vuxen. Alexandra Zetterberg tar ut svängarna rejält i denna allåldersföreställning och får vara utmanande ekivok.

Underlandet är platsen där Alice kan krympa till dockstorlek – eller växa till en jätte. Förvandlingarna, särskilt den senare, är läckert och behändigt genomförda. Folkteaterns teaterrum kan lugnt sägas vara en stum och tråkig låda, ändå lyckas man med små knep få publiken att känna sig delaktig i ett äventyr.

Kvar på ängen, sedan Alice försvunnit till fantasin rike, sitter henne syster försjunken i en roman. Även den som är vuxen behöver berättelserna. I programbladet skriver regissören Michael Cocke om hur kunskapen om världen och oss själva kommer ur lust och engagemang. Att pröva, experimentera och fantisera – som Alice gör – får människan att växa.

Jag förmodar att Folkteaterns ”Alice i underlandet” ska ses just som ett slags försvar för vikten av att vi har just en Folkteatern – som kan spela just föreställningar som ”Alice i Underlandet”. Jag tänker att det kan säkert mer än väl behövas ett just sådant brandtal just precis nu.

Det som spelas är den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennigs version av sagan. Samma författare stod bakom Folkteaterns ”Gyllene draken” härom året. Alla tycks välja honom just nu, och det är begripligt för Schimmelpfennig är verkligen vad teatern länge har saknat, någon som skriver både filmiskt, smart, fräckt och samtidsangeläget.
Scenlösningar och scenografi är anslående. Mot en lysande fondvägg syns skådespelarna ibland som silhuetter, likt figurerna i en gammaldags bokillustration. Hos Folkteatern är det den gyllene sommarängen som vips försvinner in i ett svart hål, och en baby kan lyftas till himlen av en rosa heliumballong.

Anna Anderrson glänser i rollen som Drottningen, en fasaväckande revydiva i svarta stayupstrumpor. Hon väser och fräser och vill slänga Alice i grytan; ”av med huvet, ut med hjärtat”.

Ja, nu har jag väl delat ut beröm så det nästan känns genant. Och då har jag alldeles glömt att nämna musiken som utgör själva grunden för raden av prestationer. Någon har sagt att Schimmelpfennig är Brecht på speed. I så fall har musikansvariga Erik Petersen tagit tonsättaren Kurt Weill med sig i en berg- och dalbana.

Men. Förlåt. ”Alice i Underlandet” är en ändå ingen riktigt lyckad föreställning som helhet. Kul att se, men ingen ny, vidunderlig ”Trollkarlen från Oz”.
Det kuriösa i Lewis Carrolls originalsaga sitter som en propp. Inte ens ett dramatiskt geni som Schimmelpfennig tycks ha hittat något som håller ihop delarna på ett vettigt sätt.

Grytan kokar men man önskar sig mer kvar av Michael Cockes goda avsikter, när fantasterierna ångat upp. Nej, Alice är verkligen inget lätt barn att ha att göra med.


Bodil Juggas

Annons