Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla älskar den fula ankungen

Susan Boyle slår rekord på rekord. Nu senast på amerikanska albumlistan kunde man läsa på torsdagen.

Annons

Hennes skiva ”I dreamed a dream” såldes i hela 701 000 exemplar första veckan efter släppet i USA och det är tydligen den högsta försäljningssiffran för en vecka hittills i år och nåt liknande har inte hänt en skivdebutant sen 1993, enligt Reuters.

Och i söndags hamnade skivan direkt på Englandslistans förstaplats och var därmed årets snabbast säljande album.

Skivan toppar också försäljningslistorna i Australien och Irland.

Susan Boyle. Ni vet va? Hon som tävlade i vårens brittiska tv-program ”Britain’s got talent”. Hon som gjorde en Paul Potts, klev in där på scenen och såg ut som en tossig kvinna direkt tagen från ”Morden i Midsomer”, i vita finskorna och gåbortklänning och håret på ända, hon som stod där och publiken fnissade och juryn himlade med ögonen när hon sa att hon ville bli som Elaine Paige och så började hon sjunga och alla bara jublade.

Susan Boyle. I kvällsisarna kunde man läsa att hon aldrig blivit kysst, att hon var mobbad som barn och att hon, innan programmet i våras, inte hade sjungit sen hennes mamma dog.

Revansch är ju liksom bara förnamnet, tänker man.

Youtubeklippet har ännu fler visningar än det på Paul Potts och det är ju som att se en tvåminuters version av sagan ”Den fula ankungen” och man bara älskar det. När Susan Boyle öppnar munnen och börjar sjunga de där stroferna från musikalen ”Les Miserables” sitter man och triumferar med henne.

Och resten är historia, alltså. Hon vann inte programmet men nu säljer hon galet många skivor och har hunnit bränna ut sig och komma tillbaka.

Alla älskar det. Alla älskar Susan Boyle.

Det är nåt fascinerande med det.

Det handlar förstås inte bara om att hon sjunger vackert. Det handlar om att hon är ful också. Jo faktiskt.

Susan Boyle, precis som Paul Potts, har utseenden som klassificerar dem som fula. Sneda tänder, konstiga frisyrer, dallriga dubbelhakor.

Och ser man sån ut ska man inte ha några ambitioner att bli den nya Elaine Paige.

Susan Boyle snurrar på höfterna framför juryn som ser ut som om de kräks litegrann i munnen, ser ut som att de chockas av att hon, den där kvinnan med borstiga ögonbryn, beter sig som vore hon sexig. Susan Boyle skäms inte ens för sig vad det verkar, hon flinar oförskräckt och svarar vimsigt på deras frågor men utan att skämmas.

Ser man ut sån ska man inte snurra på några höfter.

Det skiter uppenbarligen Susan Boyle i.

Och jag tror att det är det som gör att vi älskar henne så.

Oavsett om det är medvetet eller ej, oavsett om det handlar om en kvinna som genomskådat musikindustrin och ger den ett fett finger genom att se ut som typecastad som knäpp kvinna och samtidigt sjunga hjärtat ur kroppen eller om hon helt enkelt inte har en aning om hur det funkar och bara tycker om att sjunga. Oavsett.

Så tycker man så mycket om den där självklarheten. Att som 48-åring med trasslig frisyr bara ta plats på en scen. Och sen sälja rekordmånga skivor på rekordkort tid.

Mer läsning

Annons