Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Alla behövs, faktiskt

Annons

Den senaste tiden har jag funderat en hel del kring ordet avgångsvederlag. Å ena sidan leder ordet tankarna till något högavlönat högdjur som har trampat snett och därmed får gå med några miljoner extra i bakfickan. (Läs Tillväxtverkets avgående generaldirektör.) Men. Det finns en helt annan sida av ordet. Människor som redan är på botten som får veta att de inte längre duger. I arbetsgivarens ögon.

Den senare tolkningen handlar om arbetsgivare, ofta offentliga, som fixar till sjuktalsstatistiken genom att köpa ut sina sjuka medarbetare. Det är något helt annat, helt väsenskilt från avgångsvederlaget till en festande generaldirektör.

För i det här fallet handlar det inte om några miljoner i avgångsvederlag, utan om några månadslöner i kompensation för en utarbetad rygg eller en utbränd själ.

 

I det senaste numret av tidningen Vision (utgiven av fackförbundet med samma namn) går att läsa att avgångsvederlagen i landets kommuner ökar kraftigt. En av kommunerna vars siffror redovisas är Gävle kommun. Enligt sammanställningen betalade Gävle kommun under 2010 ut respektingivande 6,8 miljoner kronor i avgångsvederlag. Det är en ganska saftig summa. Visst. Det kanske var till höga chefer som inte klarade sitt jobb, jag vet inte. Men jag vet att kommunernas benägenhet att köpa ut anställda som inte anses hålla måttet har blivit allt vanligare, det rapporterar allt fler fackliga förhandlare om.

Den som orkar bläddra igenom Gävle kommuns årsredovisning kan se att sjukfrånvaron i Gävle kommun har halverats mellan åren 2005 till 2011. Det är fantastiska siffror. Och absolut. Det kan bero på en rejäl satsning på arbetsmiljöarbete. Men det kan också bero på att man gjort sig av med problemet. Helt enkelt kickat ut dem som drog upp sjuktalen. Nej. Jag har inte fakta i ärendet. Men det är inte särskilt långsökt att misstänka att en hel del långtidssjuka har fått gå.

 

Det är inte många sjuka som tackar nej när de blir erbjudna avgångsvederlag av sin arbetsgivare. Tre månadslöner i en klump kan se väldigt mycket ut på papperet för den som de senaste månaderna levt på sjukpenning. Och hur roligt är det att komma tillbaka till ett arbete där man inte är önskad? Nej. Inte särskilt skoj. Så det är inte svårt att förstå att många, många, sjuka står där med mössan i hand och säger ja, tack och hejdå till sin tidigare arbetsgivare. Men det kan bli som att kissa i byxan. Det blir varmt först. Sedan kallt, och väldigt, väldigt obehagligt. För. Det finns branta fallgropar. A-kassa kan du glömma för de månader du fått beviljat avgångsvederlag. Men samtidigt är inte avgångsvederlag sjukpenninggrundande. Det betyder att du kan nollklassas (den sjukpenninggrundande inkomsten sätts till noll) om du inte anmäler dig hos Arbetsförmedlingen, trots att du inte har rätt till a-kassa. Det kan alltså bli riktigt kallt och riktigt, riktigt obehagligt. För ofta handlar detta om människor som inte har några marginaler att tala om innan erbjudandet om avgångsvederlag kommer.

 

I grund och botten handlar det såklart om hur vårt arbetsliv har blivit allt mer slimmat. Hur allt färre ska göra allt mer. Och hur det då inte finns plats för den som inte kan ge hundra procent alla dagar i veckan. Hur vi har blivit utbytbara klossar i ett allt snabbare maskineri. Ett maskineri som riskerar att krascha totalt. För en fungerande arbetsmarknad kräver mångfald. Vi behöver ta vara på all den erfarenhet, kompetens och arbetslivserfarenhet som vi kan få tag i. Även hos den som inte kan prestera hundra procent alla dagar i veckan. Vi gör oss själva en björntjänst om vi inte inser att alla som kan bidra har en plats att fylla i ett samhälle.

Det finns en utnött politisk slogan som numer i stort sett alla partier brukar vifta med i kampanjtider: ”Alla behövs”. Oftast betyder det absolut ingenting. Men tänk om något politiskt parti tog de här orden på allvar, och i politisk handling visade att de verkligen tror på det de säger.

Det skulle kunna göra skillnad på riktigt.

Anna Norling