Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla odugliga musikers tillflyktsort

Sömmen mellan nittonhundratal och tjugohundratal var ingen bra tid för en hårdrockare att växa upp.

Annons

 Var man än tog vägen fann man sig omgiven av skräpband vilka sades tilltala just ens egen generation.

I själva verket utgjordes nu metal-genren av skivbolagsprodukter, samt hemmagjorda karbonkopior av mer framgångsrika akter, så uppenbara att inte ens en trettonåring med vaga referensramar tog dem till sig. När jag gick i högstadiet mellan åren 1998-2000 räckte det med att zappa förbi ”Superrock” på MTV för att avfärda den då ”moderna” hårdrocken som ett, tämligen trist, skämt. De enda på skolan som gillade välfriserade fjantar i stil med Taproot, 40 Below Summer och American Head Charge var skejtare. Sannolikt fann de någon sorts koppling i det närmast maniska bruket av shorts och hårvårdsprodukter.

Korn och Slipknot var undantagen som ledde till att man bytte ett ord med skrapsårsentusiasterna mellan varven. Men så konstaterade vi också redan då, i gemensam anda, att det var just dessa två originella akter alla andra gäng snodde delar till sitt sound från. Saken var dock den att skejtarna sket i vilket, själv hade man lärt sig av äldre och långhårigare förmågor att förkasta allt som inte var ”true”. Att dessa musikfascistsförebilder sedan vände en ryggen för att nämnda två kvalitetsakter i deras ögon inte ens ansågs spela metal sket jag i min tur i.

Det var när jag för ett par veckor sedan upptäckte att galet usla Taproot släppte ett album så sent som i september förra året funderingarna kring denna mörka era åter tog fart. Var tog alla de där ruttna konstellationerna vägen? Taproot själva visade sig stå för svaret, de har alla sadlat om och börjat lira den luddigast definierade, såväl som sämsta, av alla elgitarrbaserade stilar: alternativ rock.

Till slut får man casha in alla smädelser mot dessa horder av fult tatuerade strandraggare, som utgav sig för att vara så fantastiskt arga, med bevis svart på vitt framför sig. Adema, Shinedown och Drowning Pool, listan kan göras lång, samtliga har hostat ur sig tamt gnälliga plattor under de senaste två åren. Några snabbtittar på nyligen gjorda intervjuer med banden visar att de gemensamt kallar sina nya riktningar för ”mogna” och lämnar de gamla uttrycken bakom sig.

Det är så oerhört lamt. Snubbarnas managers upptäckte att skriksångstrenden togs över av folk som faktiskt visste hur man manglade och kastade skivkontrakten över bord för att istället kopiera mer framgångsrika och radiovänliga påhitt som Staind och Nickelback. De odugliga nu metal-musikerna följde strömmen, vägrade kassera sina bandnamn i ett desperat försök att behålla sin plats på marknaden, och flyttade verksamheten till alternativrockens brun/beiga land. En tillflyktsort för alla de som inte klarar av att pussla ihop mer än två ackordföljer utan en producents guidande hand. Må de för evigt stanna där, och skämmas i sina av tobak och kattkiss stinkande hemmastudios.

Idag ser situationen annorlunda ut främst på två punkter. För det första kan metalbanden som de större bolagen lyfter fram nu för tiden verkligen spela. Se bara på satsningen på Mastodon, samt alla grupper som önskar att de vore Mastodon. För det andra förekommer det allt mindre förljugen attityd i försäljningssyfte. I dessa dagar erkänner välpolerade unga gossar och töser utan omsvep att de manglar teknisk death metal i replokalen på lördagar och följer med föräldrarna till kyrkan på söndagar.

Det må inte anses vara ett så värst häftigt beteende av vissa, men det är onekligen själva essensen av att verkligen vara ”true”.

 

Mest true metal just nu: Med ”Hellsworn” påminner Demonical en om att musik gärna ska göra ont, helst på så många som möjligt på en och samma gång.

 

Absolut sämst just nu: Att lyssna på Dead By Aprils debutalbum i recensionssyfte var som att nedstiga i helvetet i hopp om att åtminstone finna en godtagbar grillbar.

Mer läsning

Annons