Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla rika, utom några

/
  • TROVÄRDIGA? Roland Ericsson avskyr facket; ”sossemaffia”, och älskar kärnkraft. Inger Källgren Sawela håller med Reinfeldt; alla kan arbeta, också den rullstolsburne. Liberalen Fredriksson vill förbjuda, förbjuda, förbjuda och gå med i Nato. Lennart Sjögren tror på helande krafter, också för den dödssjuke är ett jobb stärkande. Och Carina Blank ställer ut nya löften.

NAXOS. Några hundra mil hemifrån kan det mesta sägas, också det tyst outtalade. Som det här; det enda som kan rädda Mona Sahlin från ett historiskt fiasko är Maria Wetterstrand.

Annons

Eller; Sahlin saknar det folkliga förtroende som nästan alla andra möjliga socialdemokratiska partiledare kan räkna hem. Det märktes redan på kongressen, men risken togs med acklamation.

Nu når partiet 30 procent, i en tid av massarbetslöshet, frän klasspolitik och brutal utsortering av arbetslösa, sjuka och pensionärer.

Och vi har en höger som förvandlat sig till en hybrid för att dra arbetarröster från det historiska arbetarpartiet. En lyckad taktik av några nästan samvetslösa sammansvurna, som tillåter sig allt för att behålla makten. De kanske lyckas, för att socialdemokratin så gravt misslyckats.

Vi kan, på riktigt, få en politisk och ekonomisk makt som sträcker sig från Svenskt näringsliv till Rosenbad; staten och kapitalet sitter då säkert. Urban Bäckström och Fredrik Reinfeldt (och arkitekten bakom det nya klassamhället, Anders Borg) blickar ut över det politisk landskapet, kuperat, ordnat och sorterat i raka led.

De avvikande har rensats ut och körts till komposten. I bästa fall som återbruk om några år.

Den nya arbetarklassen formerar sig och slänger åt den svällande medelklassen några hundralappar samtidigt som de egna, den proppmätta överheten, räknar hem hundratusentals kronor. Klyftorna vidgas, vilket är meningen. Den som tvivlar kan ju räkna på saken; vem har gynnats mest av högerns skattepolitik? Sjukvårdsbiträdet eller Tobias Billström? Läraren eller, som ett lokalt exempel, Birgittha Bjerkén? Hur mycket mer i plånboken för villaägaren i Djursholm och hur många kronor för radhusägaren i Hofors?

Ta vilken miljonär som helst och jämför utfallet av den nya arbetarregeringens skattepolitik med en kommunalanställd i Tierp, också räknat i procent.

Den nya överheten berikar sig och belönas med ett lätt övertag i några mätningar av opinionen.

Det kan därför vara tid för några välförtjänta personangrepp riktade mot den förenade högerns lokala ja-sägare. Maud Olofssons förakt för facket; ”maffia” delas av Roland Ericsson. Han älskar, efter direktiv från Stureplanscentern, både kärnkraft och den kommande ordningen på arbetsmarknaden; bort med Las och ge chefen hela makten! Halva lönen till de yngre! Se över strejk- och konflikträtten! Ericsson lägger snart några motioner om detta i fullmäktige.

Inger Källgren Sawela, så sympatisk, är oreserverat för arbetslinjen. Alla kan arbeta, också den rullstolsburne! Ett stillasittande jobb, vilket som helst, i stället för bidrag! Låter hårt, men så faller den moderata arbetslinjen ut för de olyckliga. Går det inte att sitta eller stå att jobba kan man ligga.

Lennart Sjögren, alltid på hugget, har inga invändningar mot den politik som föser utförsäkrade till socialen, eller sätter långtidsarbetslösa och svårt sjuka på svältkost. De svaga skola härdas, för att passa in i det nya, härliga landet. Den som har cancer, eller någon sjukdom med livet i potten kan bidra med ett handtag också i livets slutskede.

Den anonyme folkpartisten, Fredriksson?, vill skicka fler soldater till Afghanistan, rusta upp krigsmakten, ansluta landet både till Nato och EMU, bestraffa den som inte klarar språktestet eller envisas med att bära burka eller niqab. Oliberala företeelser i vårt fina Sverige!

Och till sist; inför valet 2006 lovade Carina Blank, högtidligt och inför flera vittnen, däribland jag, att öka personaltätheten i förskolan. Lyckades hon inte skulle hon avgå. Hennes misslyckande är gigantiskt. Nu ställer hon ut samma löfte, minus avgång.

Noteringar. Kungligt bröllop på Spetses. Grekisk teve frossar i banaliteter och vackra dresser. Solglasögon vända mot kamerorna, som borrar sig ner i urringningar. Där står gästerna från Sverige, två prinsessor och en prins. De ler mot alla och ingen. En känsla av vilsenhet, men det går väl över med tiden.

Anders Högberg vägrar återställa grodornas paradis på Falludden. Högberg är sig lik, han gör som han vill och sedan står politiker och tjänstemän med ännu ett överklagande i handen. Av den mannen skulle jag aldrig köpa en tomt.

Debattprogrammen i grekisk tv har allt det svenska valdebatter saknar; liv, hetta, raseri, hyttande nävar och män, alltid män, som nonchalant ruskar på huvudet inför motståndarens korkade argument. Programvärdinnan, alltid en blonderad kvinna, ser lätt uppgiven ut.

Polisarbetet som gav två fällande domar för CH-branden kan kännas som en intrig i nån enkel svensk deckare. Spaning, spaning och fältarbete, också på främmande mark. Äldre poliser lägger pussel, läser av övervakningskameror och kartlägger misstänkta. Tre sys in, två får tio år. Det är, enkelt uttryckt, imponerande.

Grekerna kör som vildar och den försiktige resenären bör lära sig se runt nästa hörn, eller kurva. Där kommer en fartdåre, trots att maxfarten på denna vackra ö bara är 50 km/tim. När de ställer bilen står den var som helst. En kväll hade någon flyttat vår hyrda bil från p-förbud (såg inte) till en laglig p-plats. Har ingen aning om hur det gick till.

Mer läsning

Annons