Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allians i otakt med tiden

Jag skriver den här texten på en båt mellan Åbo och Stockholm. Utanför hyttfönstret ser jag den åländska skärgården passera förbi. Höstfärgerna är redan starka. Vi har redan gått från sommar till höst. Och höst är det i politiken. Inte bara i Sverige.

Annons

I USA jobbar man fortsatt på för att hitta en lösning på den ekonomiska kris som även drabbat oss och hela världsekonomin. Sedan må finansminister Anders Borg tycka vad han vill. Förvisso är de svenska statsfinanserna i god ordning, ett arv som alliansregeringen fått att förvalta efter Göran Persson och den förra socialdemokratiska regeringen. Efter ha kommit till ett dukat bord ställs både Borg och Reinfeldts allians nu på sitt första riktigt stora prov. Ska de klara krisen?

 

Alla ekonomiska kurvor peka just nu åt enda håll: nedåt. Inflationen ökar, räntorna fortsätter uppåt. Framför allt boräntorna. Sverige som litet exportberoende land påverkas alltid när världsekonomin går i stå.

 

Frågan är om George W Bush får igenom sitt krispaket på ofantliga 700 miljarder dollar. Och räcker det för att stoppa finanskrisen? Många tvivlar.

I ett skarpt ekonomiskt läge fortsätter alliansgeringen på sin inslagna linje. Det blir nya skattesänkningar för dem som har ett jobb medan andra ställs utanför. Orättvisorna ökar samtidigt som alliansen försöker skyla över sina misstag med återtåg. I alla fall så gott man kan, men regeringens trovärdighet är satt ur spel.

 

Under de 24 månader som man haft makten har alliansen gått från misslyckande till misslyckande. Det mest tydliga exemplet är hanteringen av a-kassan.

 

För att understryka vikten av arbetslinjen och viljan till full sysselsättning valde alliansen att försämra människors villkor i samband med arbetslöshet. Försämringarna i a-kassan och de kraftigt höjda egenavgifterna har gjort att drygt 500 000 lämnat kassan. Nu när lågkonjunkturen börjar bita sig fast står de vid sidan om ett tidigare väl fungerande försäkringsskydd. Nu hänvisas de till kommunerna och socialbidrag. En cynisk och absurd politik.

I detta läge är det absurt att slå sig för bröstet genom att sänka a-kasseavgiften med 50 kronor. Det är lika kul för dem som drabbas som att de flesta pensionärer ska få 68 kronor mer i månaden allt medan inflationen ökar liksom hyror och elpriser.

Redan innan pengarna betalats ut är de uppätna av de följder som den vikande konjunkturen innebär.

 

Vi har tyvärr inte en regering för hela folket utan för den tredjedel som redan ha det bra och som tjatar mest på Fredrik Reinfeldt om skattesänkningar.

 

Nu är förstås inte människor dumma. Alla har vi någon i vår bekantskapskrets som är arbetslös, långtidssjuk eller pensionär. De skräder inte orden. De vill se en annan politik, en politik för trygghet och välfärd. Något som regeringen Reinfeldt aldrig kommer att kunna leverera.

För viljan finns inte, inte heller förståelsen för att människor som ställs utanför arbetslinjen också måste få en reell chans för att ha möjlighet att gå vidare. Det utanförskap som alliansregeringen så intensivt sagt sig vilja bekämpa blir bara större.

När regeringen nu befinner sig i halvtid på sin mandatperiod är deras förtroende svagare än någonsin. Och det är, om inget annat, rättvist.

Mer läsning

Annons