Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Allmänläkarbristen måste lösas

Annons

Allmänmedicin är en specialisering med fortsatt låg status och hög arbetsbelastning. Vilket också är två av skälen till att för få av alla de som blir läkare i Sverige väljer denna inriktning. Lägg till detta en vårorganisation i Sverige där sjukhusen står i centrum och för få allmänläkare som kan handleda ST-läkare i allmänmedicin och situationen som blivit norm i den svenska vården är tämligen begriplig.

Idag saknas runt 1400 allmänläkare i Sverige enligt Läkarförbundet. Störst är bristen i Norrland och i glesbygden. Det nationella målet är att det skall finnas en läkare per 1500 invånare. I Hofors bor det 9 435 invånare, som alla tvingas dela på en enda fast anställd allmänläkare. Vad som ligger framför oss är en snar kolaps av vårdkedjan, givet det faktum att 53 procent av läkarna inom primärvården 2015 var över 55 år enligt tidningen Sjukhusläkaren. I Gävleborg är situationen allvarlig, här är 49 procent av allmänläkarna över 60 år. Och några som kommer ersätta dem när de går i pension verkar inte vara i antågan.

Som vården är strukturerad idag är allmänläkaren patientens port in i vården. Vi behöver allmänläkare i Sverige. Vi behöver duktiga allmänläkare med kompetens att bedöma hela människan. För det är i grunden vad allmänläkare förväntas göra, träffa patienter med i bland svårtolkade symptom, för att sedan avgöra vad det hela egentligen handlar om, och om patienten bör skickas vidare till en annan specialist och i så fall till vilken specialist. Ett svårt arbete, som inte blir lättare av en orimliga arbetsbörda på grund av för få kollegor.

Hierarkier är tämligen ofrånkomliga inom alla yrken. Inom läkarkåren är resultatet förödande. För varför som läkarstudent eller AT-läkare överväga en specialisering som såväl kollegor som allmänhet ifrågasätter.

På vårdcentralerna runt om i landet råder läkarbrist. Vilket innebär att patienterna ibland hänvisas till läkare som verksamhetscheferna själva får ont i magen av att tvingas hänvisa patienter till. Läkare med tveksam kompetens blir ett nödvändigt ont för att över huvud taget klara verksamheten. Kontinuiteten blir bristande tack vare stafettläkarspring. Och där någonstans börjar patientsäkerheten brista och risken för vårdskador och felaktiga diagnoser uppstå.

När statusen inom professionen är låg, är det upp till organisationerna läkare arbetar inom att höja specialiseringens status. Anser vi allmänläkare vara en så avgörande del av vårdkedjan som alla hävdar, finns skäl att se över lönerna för allmänläkarna, inte minst på orter som är så perifera att det geografiska läget försvårar rekrytering av läkare, och arbeta med allmänläkarnas arbetsvillkor för att göra inriktningen attraktiv.

Läkarförbundet har flera gånger pekat på behovet av en bättre planering och av ett övergripnade nationellt arbete för att komma tillrätta med bristen på allmänläkare. Skall regioner och landsting klara bemanningen, krävs uppenbarligen just detta. Och kanske finns det också skäl för Sverige att titta på Norges reform från 2001, som många anser vara direkt avgörande för att snart sagt varenda norrman numera har en fast läkarkontakt som dessutom fungerar som samordnare för patientens vård. Reformen 2001 har lett till att en stor andel husläkare startat sina egna praktiker som sedan slutar avtal med det offentliga. För att få läkare även till glesbyggden arbetar man också med olika typer av förmåner, som möjlighet att få sina studieskulder avskrivna.

Vill Gabriel Wikström och regeringen göra en verklig insats för vården och för att öka jämlikheten i den svenska våren, är allmänläkarbristen i Sverige ett bra område att ta sig an.