Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

25 kilometer i motvind och felvallat – vilken lycka!

/

Annons

Dubbelstakar i Hemlingby och tänker på året 1972.

Ettöringen slutar gälla, Ölandsbron invigs, Abba bildas – och en hjulbent skidåkare som heter Lundbäck från Luleå vinner ett skidlopp utanför Järvsö. Ettöringar, Ölandsbroar och Abba i all ära, i min åttaåringsvärld är det Sven-Åke Lundbäcks diagonalåkande som gör mest intryck.

Vi packar choklad i termos och åker i familjens Volkswagenbubbla, en modell som för övrigt just det året passerar T-Forden i antalet sålda ex, för att se OS-uttagningar. Thomas Magnusson från Delsbo är favorit men Lundbäck vinner med fruset snor under näsan.

Det är det vackraste jag sett.

Ja, inte snoret kanske. Men hela atmosfären, hela sporten. En kärlek till längdåkning föds just där och då. På kvällen hemma åker jag ut i månskenet bakom huset och tar stavtag efter stavtag efter stavtag…

Nu, 38 år senare, vill jag gärna tro att jag hittade längdåkningens själ där på åkern – fast det hade jag förstås ingen tanke på då. Nej, då ville jag vara Lundbäck, han som bara veckor senare skulle ta sensationellt OS-guld i Sapporo, Japan.

Året efter åker jag mitt första skolmästerskap bakom en skola i Kårböle och vinner på ett par för långa ljusblå träskidor från Edsbyn och brorsans tre nummer för stora pjäxor. En Åström från radhusen blir tvåa. I dag inser jag att om det inte varit för Järvsö och för det där skolmästerskapet skulle jag bott som firat golfproffs i solen i Florida nu alternativt varit tenniskung i Monaco.

Eller, okej då, kanske inte.

Förmodligen inte.

Säkert inte.

Intrycken gjorde hur som helst att det blev en ungdom tuggandes runt på elljusspår mörka vardagskvällar och sedan tidiga helgmornar i minibuss till tävlingar.

Hur kan du gilla längdåkning? Hur ofta har jag inte fått frågan?

För det första pratar vi alltså om skidåkning. Riktig skidåkning. Inte om en skidsport där man får h j ä l p att ta sig uppför backen – för att sedan glida ner för den lätt svängande på höfterna med Glühwein i ena näven.

Längdåkning som motionsform är en njutning, inte minst för att det är så skönt efteråt. Något som, för den oinvigde, låter märkligt eftersom man då lika gärna skulle kunna föna håret med en blåslampa.

Ja, det är ju så himla skönt när man slutar.

Att åka 25 kilometer i motvind, i snöyra och minus tolv grader, med felvallade skidor är garanterat stunder av lycka då livets soundtrack inte låter som reklam för Pripps Blå.

Nej, inte ens för Swix Blå.

Men vad skönt efteråt!

Det finns arkeologiska fynd som visar att det i Norden användes skidor för transport långt innan hjulet uppfanns och ännu längre innan Lundbäck vann det där loppet. Kanske är det därför längdåkare är så folkkära? De stakar sig rakt in i folksjälen generation efter generation. Många stora längdåkare kan man sortera in under kategorin, tja, speciella: Jernberg, Wassberg, Svan och allt vad de heter.

Emil Jönsson, kanske?

1930-talets stjärna Arthur Häggblad från Nordmaling, som vann fyra Vasalopp, var den mest speciella. Efter ett SM i Falun gick självaste landshövdingen Bernhard Eriksson fram och frågade ett artigt hur var banan, herr Häggblad?. Varpå herr Häggblad svarade:

– Åk själv gubbjävel.

Sånt tänker jag på i Hemlingbyspåret så här vinterns sista dagar.

Ola Liljedahl är frilansskribent och nås på ola@ordklotet.x.se

Han lekar med tanken att åka Vasaloppet nån gång.

Mer läsning

Annons