Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Agnes växte upp med psykiskt sjuka föräldrar

/
  • viktigt med  änglar. ”Änglar har en stor betydelse för mig. När jag var barn bad jag till änglar om hjälp, jag hade en plansch med en ängel ovanför sängen. Som vuxen har jag gett en ängel till min handbollstränare, han hjälpte mig att överleva, och en till min svensklärare, hon kunde sitta nära och lägga armen om mig ibland. Jag förklarade inte varför när jag gav dem änglarna men jag tror att de förstod ändå”, säger Agnes.

Agnes och hennes syskon växte upp med en psykiskt sjuk pappa och en utvecklingsstörd mamma. Barnen fick ta ansvar för sig själva och hemmet.

– Jag kan inte vara arg på mamma och pappa men jag känner en enorm sorg. Varför ingrep aldrig någon i vår omgivning?

Annons

– Pappa var sjuk, han hade ingen som helst förmåga alls att ta hand om en familj. Hemma fick vi barn inte visa känslor, varken vara glada eller ledsna. Mamma hade någon form av utvecklingsstörning och kunde inte heller ta hand om barn.

Barnen fick varken synas eller höras hemma för pappa fick inte störas.

– Det var brist på allt hemma, mat, kläder och omsorg. Vi överlevde på den mat som vi fick hos dagmamman och i skolan. Vi förstod tidigt att om vi ska överleva måste vi ta hand om oss själva. Innan vi ens kunde läsa försökte vi lära oss att hantera tvättmaskinen. Vi testade oss fram med alla knappar och gjorde egna markeringar.

En gång när mamman blev sjuk, satt Agnes och hennes syster vid köksbordet och diskuterade hur de skulle kunna ta hand om sin ettåriga lillasyster och samtidigt klara skolan. Agnes var då nio år.

– Jag och min syster tog hand om varandra. Vi låg ofta på nätterna och höll om varandra när vi var ledsna.

Eldade ned vedboden

Det fanns en vedbod där Agnes och hennes syster gick för att få egen tid och leka ibland.

– När pappa kom på det eldade han ned vedboden.

Syskonen hade också en katt som de brukade ta in på natten.

– Det var så mysigt och tryggt att ha en kurrande katt i sängen.

De var alltid noga med att släppa ut katten tidigt på morgonen, innan föräldrarna vaknade.

– En morgon hann vi inte få ut katten och pappa fick syn på den. Han tog ut oss på gården och sköt katten med en bössa. Vi skulle titta på.

Varken Agnes eller hennes syster talade om för någon hur det stod till hemma.

– Man har ingen annan referensram som barn. Det är som är rätt och riktigt är den familjesituation som man lever i.

Om det var sig själv eller föräldrarna hon försökte skydda, kan hon inte svara på. Men hon har haft svårt, i vuxen ålder, att acceptera att ingen i omgivningen ingrep.

– Alla måste ju ha sett att något var fel. Vi hade aldrig rätt saker med oss till skolan, vi luktade illa och hade otvättade kläder.

Tröst i idrotten

I skolan försökte hon vara den som inte syntes för att undvika uppmärksamhet. Hon hade inga nära vänner och kompisar fick aldrig följa med hem. Men hon fann tröst i idrotten. Och där fanns det en ren dusch tre gånger i veckan.

– Min handbollstränare, min mormor som bodde på en annan ort och en lärare på skolan var de vuxna som gjorde att jag överlevde. De gav mig näring och energi att orka.

I åttonde klass blev Agnes tillsammans med sin första kille.

– Det blev en enorm befrielse, jag flyttade mer eller mindre hem till honom från första dagen. Hans mamma blev som en mamma för mig. Hon helade mig. Hon förstod nog hur situationen var men valde att inte nämna det.

Hållit tyst i många år

Agnes tar en paus. Hon skakar lätt på huvudet och blinkar bort tårarna. Hon har i många år hållit tyst om sin familjehemlighet. Större delen av sin barndom minns Agnes inte.

– Jag har förträngt det mesta. Jag har till exempel inga minnen av min yngsta syster. Vem bytte hennes blöja? Var sov hon?

Det var när Agnes väntade sitt första barn som tankarna kring hennes egen barndom och föräldrar kom. Samtidigt blev hennes mamma svårt sjuk. I samband med det kom Agnes till insikt om att hon inte mådde bra och sökte hjälp hos en kurator på hälsocentralen. Men det tog flera år innan hon kunde förmå sig att berätta om sin barndom.

– Det kändes som att jag förrådde hela familjehemligheten.

Agnes är vuxen i dag och har egna barn. Hennes föräldrar är döda men hon har fortfarande svårt att berätta om sina erfarenheter.

– De enda som vet om det här är min terapeut och de andra i vuxna barngruppen på Anhörigcenter. Inte ens min man vet. Skammen är den svåraste känslan och den kom tidigt. Ilska och hat kan du hantera men inte skam.

Du har egna barn, var det inte svårt att veta hur en bra förälder ska vara med tanke på din bakgrund?

– Nej, det var lätt. För det första lagar man mat till sina barn, ser till att de är rena och fina och säger att man älskar dem och ger dem presenter när de fyller. Jag gör allt som min mamma inte gjorde. Sedan får man se hur långt det räcker.

Fotnot: Agnes är ett fingerat namn. Hon heter egentligen något annat.

Mer läsning

Annons