Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ANNA JÖRGENSDOTTER: Det borde vara uppror på gatan

Annons

Det är nästan så att artikeln i DN söndagen den 7 februari försvinner bland alla bilder och stora rubriker. Artikeln där det står att ”bättre transporter, fler frågor om identitet och utökat samarbete ska göra polisen bättre på att genomföra utvisningar”. Det där ordet ”bättre”, ska det användas så? Polisen är självkritiska, de har varit slentrianmässiga men nu kommer utvisningarna att öka. Det är ingen liten notis, ändå håller jag på att bläddra förbi den. Det känns som att det också är meningen.

I Arbetarbladet årgångarna 1936 och 1937 dominerade världen. Kriget i Spanien var i överlägset fokus med detaljerade rapporter från varje front. Flera insändare hakade på och världen kom nära och blev verklig. De lokala nyheterna kom sent och var små i tidningen. När Nationalsocialistiska arbetarpartiet talade på Stortorget hösten 1936 skrevs två rader om partiets ”lovligt enkla budskap” och det ”vanliga skallet på demokratin och den internationella judekapitalismen”. Redaktionen var ”vi” med de regeringstrogna i Spanien, eftersom regeringen blev demokratiskt vald. Det var inte subjektivitet. Detta ord som nyhetsredaktioner tycks fasa mer än allt annat. Ändå stämplades folkfronten som knallröd långt innan kommunisterna tog över (kommunismen fanns knappt i Spanien före kriget) – de var liksom tvungna att vara fascismens motsats (fast folkfronten bestod av såväl anarkister som liberaler). Det var borgartidningarnas världsbild. Behovet att dela upp. Skippa nyanserna. Sen svek västvärlden Spaniens folk genom att inte bistå regeringssidan med vapen och andra insatser. Det skulle vara Spaniens eget problem. Men Italien och Tyskland gick in på Francos sida från början. Och sen kom Stalins Ryssland in och bistod folkfronten, därmed blev ordningen en självuppfyllande profetia. Den röda skräcken mot fascisterna. Bäst hålla sig utanför. Demokratisnacket tystnade. Demokratin blev sekundär. Också i relation till exempelvis Storbritanniens behov av kontroll över spanska kolgruvor och industrier.

På Södra Kungsgatan en slaskig vinterdag februari 2016 är det lugnt. Jag och en vän har lunchbord mot fönstret. Vi pratar om nya Gävlestyret, om Jan Rusts rasistiska Facebookdelningar, flatheten. Att vi ingenting vet om vad de styrande gör med sin makt. Därute på gatan borde det vara uppror. Och vi borde inte sitta där och bara prata. Det är, säger min vän, som att de som styr tror att människor är dumma i huvudet. Människor sjabblas bort. Men tänker att allt ska ordna sig. För att det är väl det som politiker gör: ordnar saker?

Vi pratar om medias makt och ansvar. Vad orden som sköljer över oss gör med oss. Och vad gör tystnaden?

I boken ”Masthugget, Moskva och Madrid” säger Spanienkämpen Bengt Segerson: Det var motsättningen mellan den reformistiska och den revolutionära arbetarrörelsen som la grunden för nazisterna. Ett jävla tjabbel och en undfallenhet inför ”borgarklassens nya vapen”.

”Elittänkande, förakt för massan och för humanistiska värden”, så beskrevs fascismen på 1930-talet.

I Arbetarbladet på den tiden ansågs varje Gävlebo vara världsmedborgare. Varje Gävlebo skulle få ymnig kontakt med omvärlden, skulle få känna sig som en del av allting.

Mer läsning

Annons