Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Jörgensdotter: En revolution finns i fotbollen

Annons

Jag var en hyfsad back i Busterligan och har ett svagt minne av att jag tränade brorsans lag, men mitt starkaste fotbollsminne är från fotbolls-VM 2006 när jag låg och dåsade med en helt nyfödd bebis i soffan och Anna Pohjanens trygga röst i bakgrunden (och en känsla av gemenskap mitt i isoleringen). VM 1994 minns vi alla som är födda före 90-talet, men jag har alltid haft svårt att på riktigt engagera mig. Kanske för att det fortfarande är en så patriarkalt styrd sport, uppifrån och ned. Kvinnor har spelat fotboll i Sverige sen tidigt 1900-tal men användes, trots sitt genuina intresse, som underhållning - mot gubblag - på diverse jippon. (Om de inte spelade mot varandra, och där var Sandvikens damer farliga). Min pappa, mina flickors pappa, deras farfar, farbror, morbror… Alla har de spelat fotboll, tränat lag, förenats i broderskap framför matcher. Storbildsskärmar, vrål, lycka och besvikelse… Det är skillnad nu mot när jag växte upp (första officiella damlandskampen spelades samma år som jag föddes) men det finns mycket kvar att önska.

För ett par år sedan gick en underbar serie på Al Jazeera med Eric Cantona som ciceron: Football rebels. I halvtimmeslånga avsnitt presenterades fotbollsspelare som gjort skillnad: Brasilianska Socrates (och hans lag Corinthians) praktiserade - och inspirerade till - demokrati mitt i en diktatur (de röstade till exempel om allt i sitt lag). Den ännu aktive Didier Drogba från Elfenbenskusten fick armén att lägga ned vapen. Carlos Caszely betalade ett högt pris för sitt motstånd mot Chiles diktator Pinochet. Predrag Pasic valde att stanna kvar i Sarajevo när kriget bröt ut och startade upp en fotbollskola för de traumatiserade barnen. Rachid Mekhlouf hoppade av det franska landslaget för att ansluta sig till ett algeriskt landslag som hörde till motståndsgruppen FLN under befrielsekriget. Det här var berömda storspelare som använde fotbollsarenan för mer än snygga finter och vinstgivande mål - och verkligen riskerade något i sitt ställningstagande.

I Sandviken finns SIF International som välkomnar och organiserar nyanlända. De har vunnit alla matcher i sjuan överlägset, första spelperioden de är med. I Nyköping - och på fler ställen - samma idé om integration genom världens viktigaste lek. SVT:s Korrespondenterna rapporterar från Saint-Denis i Paris där afrikanska killar, många från gatan, tränar. Övergivna barn, säger tränaren, som bygger självförtroende och framtid genom fotbollen. En av killarna säger att som afrikan måste han arbeta fyra gånger så hårt för ett kontrakt. Åtskillnaden, rasismen, ojämlikheten finns där. Känslor kommer ut när du jagar bollen, säger Hajer (i samma program), hon är ensam om att bära slöja i sitt lag i Frankrike, ett land där det råder slöjförbud på skolorna. Hon har mycket att kämpa mot, och för.

Eric Cantona säger i Football Rebels: ”Society is so sick that courage now seems exceptional. Being an idol ... shouldn't prevent you from looking reality in the face.”

Bortom manschauvinism, kapitalism och rasism finns en förenande och revolutionär potential i lagsporten, om modet och medvetenheten att använda sig av den finns. 

Mer läsning

Annons