Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Jörgensdotter: Krävande att hålla förtrycket ifrån sig

Annons

I publiken vid mina framträdanden sitter mest kvinnor. Jag berättar för dem om min roman ”Drömmen om Ester” som handlar om konstnären Ester Henning som var inlåst på olika mentalsjukhus i 66 år. Hon växte upp i Mora och var samtida med Anders Zorn. Hon närde en besvärlig dröm om att bli konstnär. När hon, efter ett övergrepp (som ignorerades, varpå hon smällde till polisen med sin handväska), blev intagen, anklagade hon Anders Zorn för sin belägenhet. Han som fick allt det som hon inte ens fick vidröra.

Det som var speciellt med Ester Henning var att hon i hela sitt liv gick emot normen. Hon vägrade infoga sig i en traditionell kvinnoroll, och hon såg antagligen sig själv som jämlik med männen. Det anstod henne aldrig att göra sig mindre än vad hon var.

En manlig författarkollega kommenterar mig efter ett framträdande: ”Det där gick ju riktigt bra. Du verkade samlad.” Han berättar att han också skrivit om kvinnor och benämner mitt perspektiv som kvinnligt. En man i publiken berättar om en bra bok han läst, om svenskar i krig. När jag säger att jag också läst den boken utbrister han: ”Va? Kvinnor läser ju inte böcker om krig!” Den manliga arrangören säger att han inte sålt så många biljetter till mitt framträdande. ”Men när Greider och Ranelid var här - då var det fullt”. När han ska presentera mig säger han fel efternamn.

På bokmässan bekänner den manliga intervjuaren, en minut innan jag ska upp på scenen, att han inte hunnit läsa min bok. Han frågar om det går bra om jag ”kör själv”, och om jag vet hur micken fungerar. När jag hör av mig till huvudarrangören för att kommentera detta, svarar arrangören att han hört att jag klarade det alldeles utmärkt ändå.

En manlig författarkollega kommenterar mitt läppstift. En kvinnlig arrangör kommenterar mitt knallröda hår: ”har du sett ut så där länge?”

Jag får ett mail från en tjugoåring som skriver om sina erfarenheter av anorexi och panikångest. Hon skriver att hon, efter att ha läst om Ester, har lättare att se att hennes svårigheter berott på att hon har så mycket inom sig som hon inte fått släppa fritt.

I sin nya bok ”Den sårade divan” skriver Karin Johannisson om psykisk sjukdom som en strategi för att frigöra sig från en förväntad ”kvinnlighet”. Hon frågar hur excentrisk, grandios och utagerande (eller likväl depressiv) en kvinna får vara innan hon kallas galen? Hur utlevande kvinnor som samtiden tål?

Ester sitter i Anders Zorns knä. Det är en fantasi. Hon säger att hon också ska bli konstnär, att hon också ska ha stora utställningar och resa ut i världen. Då släpper Zorn taget om henne. Då får han bråttom. Detsamma hände mig som tjugoåring i en äldre manlig författares knä. Jag kände mig som en docka. Ändå: när jag berättade om min hemliga dröm trodde jag att han skulle förstå.

Jag frågar publiken: Vad får en kvinna vara? Eller: Vad får en kvinna inte vara?

Mina exempel i denna text är kanske milda. Det finns förstås mycket värre exempel. Men subtiliteten spelar roll. Den nästlar sig obemärkt in och är därför svårare att slå bort.

När en man klantar sig i synen på kvinnor så hjälper Ester mig att tänka: Å, ännu en Anders Zorn. Det är inte kvinnans uppgift att utbilda okunniga män, men det är ett krävande arbete att hålla förtrycket ifrån sig.

Mer läsning

Annons