Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är en namnsdag för mycket begärt?

Annons

Är ditt namn med i almanackan? Grattis! Du tar väl vara på den och firar ordentligt? Namnsdagen är jätteviktig. För den som inte har någon.

När jag var liten var en av mina högsta önskningar en namnsdag. Min syster Ester har namnsdag 31 mars och hon kanske inte uppvaktades så där vidare värst våldsamt, men något litet nytt brevpapper kunde det allt bli i present.

Ester avskydde sitt namn, som förknippades med en tråkig gammal sketch med Martin Ljung (”Smöret, Ester!”), men jag tyckte aldrig riktigt synd om henne.

Hon hade ju en namnsdag.

Mamma försökte påpeka att Elina fanns i den finska almanackan, 10 februari. Men i den svenska stod det Eugenia.

Hennes andra tips var att jag kunde ta 12 februari då Evelina firas. Men skillnaden mellan Elina och Evelina är ju himmelsvid!

Namnsdagarna gav faktiskt karaktär åt en del dagar. Jag greppade tidigt att pappa fyllde på Rutdagen, jag på Rickarddagen och Ester på Tykodagen. Mamma fyllde på Roland och på julafton var det Eva.

Men ingen Elina. Inte i almanackan, inte heller på förtryckta nyckelringar eller toppluvor.

Så jag fick gå där och sura utan namnsdag år ut och år in, men så plötsligt kom Svenska akademiens namnlängdskommitté på bättre tankar och förärade mig en riktig namnsdag. I riktiga almanackan! Det tyckte visst att mitt namn ändå ”motsvarar krav på såväl omsorg om kulturarvet som anknytning till ett levande namnbruk”.

Livet tog en ny vändning och jag förberedde min första namnsdagsfest 31 juli i en stuga vid Ångermanälven. Gjorde tårta och plockade blommor. Och ropade att ”Nu är fikat klart!”

”Vad firar vi?” frågade de okunniga drumlarna runt bordet.

”Jag har namnsdag i dag!”

”Har du? Grattis” sa de lojt, drack ur kaffet och gick tillbaka till semestersysslorna vid strandkanten.

Men jag lät mig inte nedslås. Jag smaskade belåtet på tårtan och smakade på mitt eget namn, hm inte så dumt, absolut värt en dag. 31 juli, en vacker sommardag hade jag fått mig tilldelad.

Men säg den lycka som består. Bara några år senare hade namnlängdskommittén fått nog av mig och började favorisera Helena och Elin som kom och knuffade ut mig likt taskiga mobbare.

Akademien tillåter mig visserligen att officiellt fortsätta fira den dagen. De har en lite fylligare ”akademialmanacka” som ger mig plats vid sidan av Helena och Elin eftersom akademien tycker att jag är besläktad med dem. Kan de ju tycka. Här tummas inte på kvalitén.

I onsdags fick jag så i sista momangen veta att jag skulle ha namnsdag dagen därpå, 10 september. Webbsajten svenskanamn.se har delat ut namnsdagar till alla oss som i slutet av varje år förtvivlat bläddrat igenom den nya almanackan för att se om namnlängdskommittén denna gång fallit till föga.

Alla 261 928 namn som bärs av svenskar har av webbsajten fått en dag. Men av förklarliga skäl är den inte särskilt exklusiv. 10 september delas med 727 slumpvis andra utvalda.

Så i torsdags förväntades jag fira tillsammans med Jim-Erik, Bror-Albert, Rapunuchukwu, Ärtan och Ching-Ping. Faktiskt med Babsan och Lykke-Li också.
I superlångköraren Hem till byn på tv roade sig byborna med att kasta ur sig datum till byfånen Jonas som inte kunde låta bli att kontra med namnet i almanackan för dagen. Lycka till, den som vill lära sig namnsdagarna i svenskanamn.se utantill.
Och jag säger: våga vägra dela namnsdag med 727 andra.

Elina Sorri, nattchef på Arbetarbladet,
som inte heller kan fira sitt andranamn eftersom hon inte har något

Mer läsning

Annons