Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Även nu finns de som välkomnar

/

Annons

Vi hade fått skarpa tillsägelser om att inte köra över gränsen med hyrbilen. Pyrenéerna tornade upp sig närmast overkligt framför oss. Bergen jag läst om, så djupt gröna och oändliga. Jag funderade över de som tagit sig över för att slåss mot fascisterna, hur de hittade rätt vägar. Jag tänkte på de som sedan tog sig åt andra hållet, när fascisterna vunnit kriget, det var tidig vår och kallt när de flydde och många frös ihjäl i berget.

Alldeles där på gränsen mot Frankrike, vid foten av berget, i den lilla staden La Jonquera, finns ett museum, MUME (Museu Memorial de’l Exili) tillägnat alla de människor som flytt och som flyr. Spanienkriget är i fokus, lägren på andra sidan bergen dit de flyende spanjorerna internerades - det var länge ett okänt kapitel, tragedin i dessa flyktingförläggningar. Som det inhägnade lägret i Argelès-sur-Mer med sin djupa sand, iskalla vindar, dåligt med mat och sjukvård. Där blev de behandlade som avskum, paria. Dessa människor som slagits för republiken, för demokratin. Hade de vunnit hade förstås allt sett annorlunda ut. Länge väntade de på att resten av Europa skulle störta Franco, då andra världskriget var slut och demokratin segrat i grannländerna. Så blev det inte. Franco hölls istället nervöst eller lättat under armarna. Det tycktes så lätt att titta bort från verkligheten.

I ett rum på MUME är väggarna tapetserade med namn av flyktens offer 1939. Det är så många namn att en först tror - på avstånd - att det är ett mönster, inte människor. Det visas en film med vittnesmål, äldre kvinnor och män som var barn på den tiden och som har så plågsamma minnen av flykten att de, i vissa fall, ägnat hela sina liv åt mota undan dem. All energi och glädje som slukas i det svarta hålet. Men av nödvändighet, för att orka fortsätta finnas.

Det första som möter en i MUME, efter den temporära utställningen om Mauthausen (ett tyskt koncentrationsläger dit särskilt spanjorer skickades när Tyskland ockuperat Frankrike) är en gigantisk bild, i två lager. Det går inte att säga vad som är bakgrund och förgrund, motiven glider in i varandra. Den enda skillnaden är att det ena motivet är svartvitt, det andra i färg. Båda föreställer människor i lång kö, i väntan på att få komma in i ett land där de ses som ett problem.

MUME beskriver sig som ett museum för minne, historia och kritisk reflektion. Det är ett komprimerat och därmed hanterbart vansinne, det går att lämna detta helvete och ta en Café solo på en närliggande bar. Sedan reser vi inåt landet. Tar en paus på en strand. Reser hem. Säger att vi älskar att resa. Ler, och säger: Hemma bra, men borta bäst.

Allt det här kan förändras.

Människor trycker sig mot gränsstaketet i Ungern och motas bort med tårgas och batonger. Barn skiljs brutalt från sina föräldrar. Alt fler gränser stängs. De människor som kom över Pyrenéerna, som klarade sig, var tvungna att anpassa sig till det nya landet, med ständig - och nedtryckt - längtan hem. Till en plats där en är självklar och lika mycket värd som alla andra. Minnet av det: en dröm inuti en mardröm. Då, som idag, fanns det människor - inte regeringar - som välkomnade och lindrade smärtan.

Mer läsning

Annons