Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Biskop: ”Kvinnan är mannens egendom”

/
  • Biskop Erik Emporagrius oerhört långrandiga predikningar sägs ha varit en bidragande orsak till att drottning Kristina gick över till katolicismen.

Biskopen från Torsåker retade gallfeber på drottningen. Hans långa predikningar var en av orsakerna till att hon abdikerade, konverterade till ­katolicismen och flyttade till Rom.

Annons

Säga vad man vill om de kyrkliga ledarna på 1600-talet – men några feminister var de sannerligen inte. Och den värsta mansgrisen av dem alla, åtminstone i Sverige, verkar ha varit en biskop från Torsåker, Erik Emporagrius.

År 1669 gav han ut en liten skrift som han kallade ”Catechesens enfaldige förklarning”. Bara titeln låter lite underlig i våra öron men man ska komma ihåg att ordet enfaldig på den tiden betydde ”enkel” och ingenting annat.

I det avsnitt som handlade om tionde budet slog Emporagrius fast att kvinnan är mannens egendom. Och han hade det dåliga omdömet att jämföra henne med nötkreatur och andra tillhörigheter. Eller för att citera honom ordagrant: ”Ens nästas hustro, oxa, etc. thet är hans löösören eller rörlige egendom”.

Och trots att biskopen i nästa andetag förklarade att kvinnan ändå var ”thet förnämsta stycket” av mannens alla ägodelar ställde hans uttalande till med ett fasligt rabalder. Den 33-åriga änkedrottningen Hedvig Eleonora blev så rasande att hon såg till att hela upplagan drogs in och att de exemplar av boken som var i omlopp inte fick användas.

Emporagrius hade också en del andra trista egenskaper. Bland annat höll han fasansfullt långrandiga predikningar. När han 1655 jordfäste rikskanslern Axel Oxenstierna pratade han i fyra timmar. Och vid Karl X Gustavs begravning fem år senare lär drottning Kristina ha avslöjat att Emporagrius ordrika predikningar var en av orsakerna till att hon konverterade till katolicismen, lämnade ifrån sig kronan och flyttade till Rom.

Annars låg Emporagrius rätt bra till hos dåtidens svenska kungligheter. Från början även hos drottning Kristina som tidigt hjälpte honom framåt i karriären och som 1645 valde honom till sin överhovpredikant. På den posten gjorde han så bra ifrån sig att Kristina vägrade släppa honom ifrån sig när man ville ha honom som biskop i Västerås.

Erik Gabrielsson Emporagrius var född 1606 i Torsåker i Gästrikland där hans far var präst. Han tog studenten vid Uppsala universitet som 17-åring och utnämndes med tiden till professor, först i fysik 1637 och sedan i teologi. På drottning Kristinas bekostnad reste han också runt i Europa. 1642 var han inskriven vid universitetet i Greifswald och vid samma tid besökte han Pommern, Leiden och Paris.

Tillbaka i Sverige lanserade han en del nya idéer. Han pläderade bland annat för en absolut fri kyrka och redan 1642 startade han Sveriges första kyrkoråd.

Emporagrius var en kompromisslös – för att inte säga fanatisk – förespråkare av den lutherska läran och hans stränghet och frispråkighet gav honom många fiender. En av dessa hette Christoffer Presbeckius och var rektor vid Stockholms gymnasium. Det gick så långt att Presbeckius sommaren 1647 överföll Emporagrius med en dolk framme i koret i Storkyrkan i Stockholm mitt under gudstjänsten. Men det är möjligt att mordförsöket i själva verket var riktat mot drottning Kristina, eftersom den vildsinte rektorn hade åsikten att det var ovärdigt att Sverige styrdes av en kvinna.

I början av 1660-talet bråkade Erik Emporagrius med biskopen i Strängnäs, Johannes Matthiæ som han inte tyckte var tillräckligt sträng mot allmogen och dessutom inte följde den lutherska tron till punkt och pricka. Konflikten trappades upp under flera år och till slut plitade Emporagrius ihop en grälsjuk inlaga på hela 400 sidor där han tog heder och ära av biskopen. Resultatet blev att Emporagrius fick efterträda sin trätobroder och nu blev det hårda tag i Strängnäs stift.

Den nye biskopen anklagade sina underlydande präster för att sprida irrläror och gick till storms mot deras – som han tyckte – moraliska lättsinne och deras svaghet för tobak och brännvin.

En sådan fundamentalistisk glädjedödare blir ju inte särskilt omtyckt och det viskades i prästgårdarna i Sörmland att den nye biskopen var både äregirig och härsklysten. Och att han inte drog sig för att ta emot mutor vid befordringar och tjänstetillsättningar.

Erik Emporagrius hann styra sitt stift i tio år innan han dog 1674 och begravdes i Strängnäs domkyrka. Trots sin nedlåtande syn på kvinnan var han gift tre gånger.

Ulf Ivar Nilsson

www.ulfivar.se

Mer läsning

Annons