Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bödlar och galgbackar

/
  • RINGAKTAD. Det var ganska svårt att få människor att bli skarprättare. Yrket hade oerhört låg status och ibland lät man kriminella slippa straff om de ställde upp som bödlar.
  • DYSTER STUGA. Gävles och länets bödlar bodde i den här idyllen på Söder, mellan Stora Islandsskolan och nuvarande Folkets hus. Skarprättargården användes som sjuksköterskemottagning i mitten av 1900-talet och revs för omkring 30 år sedan.
  • Ulf Ivar Nilsson

Det är svårt, opraktiskt, dyrt och riskabelt att hålla människor i fångenskap, så det kanske inte är så underligt att man rätt långt fram i historien valde enklare och snabbare metoder för att skipa rättvisa.

Annons

 De som gjort sig skyldiga till de allra grövsta brotten – och dit räknades inte bara mord och dråp – ansåg sig samhället ha rätt att döda. Medan man vid mindre förbrytelser kunde nöja sig med att plåga eller förödmjuka gärningsmannen en stund. Till båda verksamheterna behövdes en skarprättare.

Varje län skulle ha en egen utövare av det yrket, men trots att 1734 års lag stadgade dödsstraff för inte mindre än 68 olika kriminella handlingar genomfördes inte särskilt många avrättningar per år. Och eftersom det var ont om raska karlar som var villiga att hugga skallen av sina medmänniskor – och utsättas för ringaktning och social utfrysning – tvingades man ibland benåda någon brottsling som i gengäld kunde tänka sig att åta sig den hemska sysslan.

1695 gick tjuven Jöns Persson från Norduppland med på ett sådant arrangemang. Men tydligen ångrade han sig sista stund, och valde att i stället gräva sig ut från slottsarresten i Gävle och försvinna.

Ett annat sätt att lösa personalbristen var att flera län gick ihop om en gemensam bödel. Hösten 1798 blev 43-årige Niclas Öberg antagen som mästerman för Gävleborgs län. Sedan tio år tillbaka hade han samma befattning i Uppsala län och ett tag funderade han på att utvidga sitt revir till att omfatta även Västernorrland.

När Öberg avled i lungsot i december 1816 efterträddes han i alla tre länen av förre skomakargesällen Carl Magnus Lidman som i december 1819 flyttade in i sin ämbetsbostad i Gävle tillsammans med hustrun Maria Elisabeth och deras lilla dotter Felicia. Lidman slutade sin tjänst redan efter ett par år, men trots att han fortsatte som skarprättare i Uppsala län stannade han kvar i Gävle ända till 1855 då han dog i kolera.

Länets nye bödel, smeden Anders Lund, bodde i Bollnäs under hela sin verksamma tid. Det gjorde också hans två efterträdare Den siste av dem, Per Persson, fick för övrigt aldrig tillfälle att utöva sitt blodiga hantverk.

Skarprättargården i Gävle byggdes sedan om till oigenkännlighet och kom att användas för andra ändamål. Kåken låg mellan Stora Islandsskolan och Folkets hus och revs i mitten av 1970-talet. En del av mina läsare kommer säkert ihåg den gamla träkåken som under några decennier i mitten av 1900-talet användes som sjuksköterskemottagning.

Fram till 1877 var avrättningarna offentliga och i Gävle har flera platser på mer eller mindre säkra grunder pekats ut som galgbackar. På 1670-talet ska några kvinnor som dömts som häxor ha halshuggits och bränts vid en plats som kallades Helfwetets gröpper. Dessa gropar ska ha legat ungefär där Batterigatan går i dag, nära Kristinaplan. Men det finns också uppgifter om att trollpackorna i stället avrättades på ”Stora torget”.

Där halshöggs också löjtnanten Stephan Malmborg i november 1708, sedan han slagit ihjäl en bonde och fällts för dråp. Men på den tiden fanns inte nuvarande Stortorget utan man menade det vi i dag kallar för Rådhustorget.

Den mest omtalade av Gävles gamla avrättningsplatser låg på det lilla berg där psykkliniken vid Gävle sjukhus håller till i dag. När lagmannen Herman Gyllenhaal promenerat förbi där en sommardag 1828 på väg från stans centrum till Lexe, noterade han i sin dagbok: ”Man går genom Vestertull, viker af vägen midt för kyrkogården, passerar en liten ful, torr steril skogsbacke – i fordna tider afrättsplats – och befinner sig på en gång i ett litet paradis”.

Av allt att döma hade den flyttats till andra sidan Västra Vägen, för enligt en insändare i Gefleborgs Läns Weckoblad i januari 1809 låg stadens avrättningsplats vid den tiden i den tallskog där man just var i färd att anlägga kyrkogården. Och ett par veckor senare beslöt magistraten att halshuggningarna i fortsättningen skulle ske på ”en plats utanför stadens södra tull på vestra sidan om landsvägen”. Troligen menade man området vid Vallbacken.

Då har jag bättre koll på var de lindrigare straffen verkställdes. På 1700-talet stod Gävle stads skampåle och den fruktade trähästen uppställda på den lilla planen mellan Rådhuset och ån. Pålen var försedd med kedja och halsjärn och trähästen såg faktiskt ut som en hopsnickrad häst med fyra höga ben och en vass rygg. På den fick tjuvar och våldsverkare sitta några timmar med bakbundna händer och tyngder kring fötterna och begrunda sina gärningar. Der var stort folknöje när redskapen kom till användning men tanken var nog också att de skulle fungera som en varning för medborgarna.

Alldeles intill fanns en altan, och när några av stadens köpmän 1767 fick för sig att man skulle hålla sina sammanträden där, ville man inte ha de båda pinoredskapen alldeles inpå sig. Skampålen och trähästen flyttades då till Oxtorget, som var en liten öppen plats vid Nygatan, där Gallerian Nian nu ligger. Där fick de stå till 1790-talet då de plockades bort.

Det innebar inte att skamstraffens tid var över i Gävle. Rådhusrätten fortsatte att döma människor till pålen och varje gång togs den fram och monterades upp på en plattform av trä där skurken fick stå fasttjudrad till allmänt beskådande.

Från december 1801 finns en notering att Gävle stad betalat arvode ”för schavottens körning till Stora Torget” och ”straffpålens upp- och nedertagande”. Den här typen av vedergällning avskaffades 1855, samtidigt som man förbjöd spöslitning.

Under 1800-talet halshöggs femton personer i Gävleborgs län. Flera av dessa avrättningar skedde i Hälsingland men även vid stupstockarna i Österfärnebo, Valbo och Hedesunda flöt det blod vid några tillfällen. Däremot tror jag inte att en enda dödsdom verkställdes i Gävle under hela århundradet – utom den allra sista.

Det var i mars 1893 som den svårt handikappade Per Johan Pettersson från Alfta haltade fram till sin bödel på fängelsegården i Gävle. Tillsammans med sin far och sina bröder, Anders och Karl Erik, hade han i flera år drivit en ökänd lönnkrog i den eländiga torparstuga som utgjorde familjens hem. Två polismän som intresserade sig för verksamheten sköts ihjäl och trots att Per Johan inte avlossade ett enda skott var det bara han som dömdes till döden. Domstolen ansåg nämligen att han ”under lång tid underblåst sina bröders onda lidelser och eggat dem till hvad som förröfvades i lönnkrögarhålan i Mossbo”.

På den tiden fanns det bara en bödel i hela Sverige. Han hette A G Dalman och kom resande från Stockholm.

Det berättas att när bröderna skickades till Långholmen för att avtjäna sina livstidsstraff kramade Per Johan om dem och konstaterade tappert:

– Så fick jag ändå det kortaste straffet!

Annons