Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Börshajen som försvann

/
  • KRIMINALGÅTA. Gav han sig iväg frivilligt eller blev han mördad? Pensionerade Sandviksdirektören och börsklipparen Carl-Eric Björkegren hade skulder på 1,3 miljarder när han 1994 försvann under mystiska omständigheter.

Annons

I nästan trettio år arbetade han som en rätt anonym tjänsteman på Sandvik AB. Han avancerade visserligen från kamrer till vice vd, men det var inte förrän han gått i pension, drygt 60 år gammal, som Carl-Eric Björkegren började ta ut svängarna ordentligt.
Han spekulerade i fastigheter och aktier, gjorde hisnande börsklipp och var snart en av Sveriges rikaste människor. En överårig finansvalp och playboy som levde i sagolik lyx, omgiven av konstverk för hundratals miljoner – tills hela hans imperium föll ihop som ett korthus. Så en sommardag 1994 försvann han spårlöst under mystiska omständigheter. Han är fortfarande borta och polisen har ingen aning om han gav sig iväg frivilligt eller om han mördades.

Björkegren föddes i skånska Eslöv 1920, och är alltså 90 år om han fortfarande lever. Han utbildade sig till civilekonom vid Handelshögskolan i Göteborg och kom 1953 till Sandvikens Jernverks AB som kamrer. Åtta år senare blev han ekonomidirektör och 1979 vice vd– eller ”förste vice vd” som han själv var noga med att påpeka.

Intresset för värdepapper väcktes i början 1960-talet då han gick med i en aktiesparklubb. Han lånade 200 000 kronor av Jan Stenbecks far Hugo och köpte aktier i Sandvik. Det blev inledningen till flera lyckade placeringar.

I slutet av 1970-talet var Björkegren den störste enskilde ägaren i industrikoncernen Gränges och 1980 köpte han tusentals aktier i medaljföretaget Sporrong i Norrtälje. Samtidigt ägde han stora fastigheter i centrala Stockholm, bland annat en fjärdedel av lyxhotellet Sheraton. Carl-Eric Björkegren satt också i flera bolagsstyrelser, bland annat i Läkerol-Ahlgrens i Gävle.

En betydande del av hans växande förmögenhet hängde på väggarna i Björkegrens bostad i Stockholm. Konstsamlingen, som ansågs vara den finaste i hela landet utanför museerna, värderades vid något tillfälle till en halv miljard kronor. De dyraste tavlorna var signerade Picasso, Miró och Chagall, men även den svenske proletärmålare Albin Amelin bidrog till att öka hans rikedom.

Men i sin deklaration för 1979 – som jag kollade upp i egenskap av nyhetsreporter på Arbetarbladet – redovisade Carl-Eric Björkegren noll kronor i förmögenhet. Som direktör på Sandvik kvitterade han samma år ut 900 000 kronor i lön. Men efter avdrag på 860 000 kronor blev det inte mycket kvar till skattemyndigheten.

”Jag är fattig som en kyrkråtta”, suckade han i en intervju i Svenska Dagbladet. Ett besked som föranledde arbetare på Sandvik att samla ihop en liten allmosa till sin stackars vice VD. Jag tror de lade 50 öre var.

Björkegren satt i stålkoncernens styrelse när han 1982 blev Sveriges första insiderbrottsling tillsammans med direktörskollegan Lars Forsberg. De hade köpt 30 000 aktier i Sandvik utan att meddela det till värdepapperscentralen. Ett brott som för Björkegrens del straffades med 25 dagsböter à 1 000 kronor.

Året innan hade han gått i pension och lämnat Sandviken efter nästan trettio år hos Sandvik. Och det var då, vid 60 plus, som Björkegren på allvar inledde sin karriär som finansman.

1980-talet blev börsklipparnas gyllene tid där hög inflationstakt och generösa ränteavdrag gjorde det ofattbart lönsamt att låna pengar för att investera i fastigheter och värdepapper. Och Björkegren förstod att utnyttja situationen. Han var charmig och gladlynt och sannerligen inte rädd ta stora ekonomiska risker. Särskilt inte med andras pengar.

Björkegrens fastighetsimperium växte så det knakade, liksom aktieportföljen. Men det var konstklippen som gjorde honom känd hos svenska folket. Som när han 1987 köpte Carl Larssons jättetavla Midvinterblot för 6 miljoner och sålde den vidare till Japan för det dubbla. Mitt framför nosen på både Nationalmuseum och Historiska museet.

När Carl-Erik Björkegren stod på toppen ansågs han vara god för 2,5 miljarder kronor, även om det mesta så småningom visade sig vara luft, det vill säga skulder utan täckning. Vid den tiden bodde han i en enorm villa på 2 000 kvadratmeter fördelade på 30 rum. Den låg i Diplomatstaden i Stockholm och i garaget blänkte en mörkblå Rolls-Royce, som kördes av hans privatchaufför.

Men så hände det som olyckskorparna kraxat om: hela fastighetsmarknaden säckade ihop och Björkegrens kejsardöme störtade samma. Han slutade betala sina räkningar i november 1990 och året därpå försattes han i konkurs med skulder på ofattbara 1,3 miljarder kronor.

”I affärer får man inte vara blödig”, brukade Carl-Eric Björkegren säga under sin storhetstid, och det fick han nu själv känna av. Vid 73 års ålder tvingades han lämnade sin lyxvilla i Stockholm och drog sig, till synes utblottad, tillbaka till sommarbostaden i Viken utanför Helsingborg. Den hade han skrivit över på sina döttrar.

Men trots att han förlorat hela sin förmögenhet och kronofogden lade beslag på de 50 000 kronor som Sandvik AB varje månad betalade ut till honom i pension, fortsatte Björkegren att leva som en kung. Det visade sig senare att han stoppat undan några miljoner på ett hemligt bankkonto i Schweiz, pengar som bland annat räckte till att avlöna en butler som skötte hushållet och en del praktiska saker åt honom.

Torsdagen den 2 juni 1994 skulle Björkegren resa till Stockholm. Rum var bokat på flotta Grand Hotel och han hade avtalat tid för ett möte med sin advokat Henning Sjöström. De skulle gå igenom en del detaljer kring finansmannens fjärde skilsmässa.

Planet gick inte förrän på eftermiddagen, men Björkegren var resklar i mycket god tid. Butlern berättade för polisen att hans arbetsgivare ställt både attachéportföljen och väskan med extrakostymen vid ytterdörren redan på morgonen. Betjänten hade sedan lämnat villan under ett par timmar för att åka hem och passa sin lilla dotter. Och när han återkom för att skjutsa Björkegren till flygplatsen var denne spårlöst försvunnen. Sedan dess har ingen sett den gamle finanshajen – varken död eller levande.

Första tanken var att han lämnat Sverige frivilligt för att leva lyxliv utomlands med undanstoppade pengar. Och snart började det komma in rapporter från turistande svenskar som sett honom på olika platser runt om i världen. I Tyskland, Venezuela, Grenada, Schweiz, Paraguay och Oman. Ja, han hade visst också varit synlig på NK i Stockholm.

Efter en tid hittades flera hemliga bankkonton som Björkegren tidigare öppnat i olika länder. Men eftersom inga uttag gjorts efter hans försvinnande tyder det mesta på att han inte är i livet.

En möjlighet är givetvis att den ruinerade miljardären tagit sitt liv. Men varför skulle han då lägga ner så mycket möda på att sopa igen alla spår efter sig?

Sedan lång tid tillbaka är polisen helt övertygad om att Björkegren mördats. Kanske av hämndlystna fordringsägare eller någon i hans närhet. En annan teori är att Björkegren dödats av en inbrottstjuv eller rånare som visste, eller gissade, att den gamle mannen hade en del kontanter hemma.

I november 2005, drygt elva år efter sitt mystiska försvinnande, blev Carl-Eric Björkegren officiellt dödförklarad av Stockholms tingsrätt. Men så länge ingen vet var hans kropp finns lever den färgstarke Sandvikdirektören vidare som av de stora gåtorna i den svenska kriminalhistorien.

Mer läsning

Annons