Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cancern tog Jennies pappa

/
  • TOMRUM. Jennie har gjort ett kollage av bilder på sin älskade pappa. ”När han fick beskedet att han var döende i cancer, gick han och köpte en motorcykel. Det var något som han alltid hade drömt om”, berättar Jennie.

Jennie Helzenius var 22 år när hennes pappa dog av cancer.

– Jag hade en bra relation till min pappa och visste inte hur jag skulle fungera utan honom.

Annons

För Jennie var det som om hela livet pausade:

”Det var en konstig upplevelse. Jag förstod inte hur människor kunde fortsätta som vanligt, varför inte allt stannade upp. Vad gör de här? Hur kan de shoppa när pappa har dött? Varför visas komedier på tv?”

Jennie Helzenius hade tagit klivet ut i vuxenlivet, hon bodde i en egen lägenhet och jobbade inom vården, när hennes pappa Klas-Göran blev allvarligt sjuk.

– Mamma och pappa kom hem till mig en dag och berättade att pappa fått cancer. ”Vilken sort?”, frågade jag. ”Den värsta sorten”, svarade pappa. Sedan började vi gråta.

Jennies pappa hade fått levercancer och läkarna gav honom bara ett halvår att leva. För Jennie ställdes hela tillvaron in på vänteläge.

– I början av behandlingen blev han bättre. Han var vid gott mod och mådde ganska bra. Men han ville väl inte oroa oss. Pappa tyckte att vi skulle leva på som vanligt.

Pratade inte

Men det var svårt. De pratade inte mycket om känslor, rädslor och tankar de hade. Pappan kunde inte heller prata om hur han ville ha sin begravning.

– Han försökte säkert förtränga det. Pappa var mer praktiskt lagd och ville försäkra sig om att någon kunde sköta pannan när han var borta. Han var orolig för vad som skulle hända med mamma, mig och syrran.

Om Jennie gick på en fest eller skrattade och hade roligt kunde hon drabbas av dåligt samvete.

– Inte kunde väl jag vara glad när min pappa var döende?

Jennie följde ibland med sin pappa till sjukhuset.

– En gång efter en undersökning alldeles i början av sjukdomen var han så ynklig men han försökte ändå att trösta mig: Det kommer att bli bra Jennie.

Läkaren berättade att det fanns tre alternativ: Intensiv behandling, ingen behandling alls eller skonsam behandling men alla skulle ha samma utgång.

– Sedan pep läkarens sökare och han rusade iväg. Jag tyckte att det var så nonchalant, för honom var det en vanlig dag på jobbet men vi hade fått ett omvälvande besked.

Fem strålningar

De sista dagarna minns Jennie alltför tydligt. Pappan hade åkt till Uppsala för strålningsbehandling. Han skulle få fem strålningar men genomgick bara tre. Sedan skulle han hem på permission men blev för dålig och kunde inte göra de sista strålningarna.

– Han var bara skinn och ben, och han kunde inte längre tala. Pappa som alltid hade varit stark, nu var han tunn som en fjäder. På magen fanns markeringarna kvar, där han hade strålats. Ända fram till sista dagen hoppades jag att pappa skulle bli frisk, men jag förstod att det här var slutet.

Ont och ångest

Jennie, hennes mamma och syster var hemma med pappan den sista veckan. De fick hjälp av hemtjänsten, där Jennie själv jobbade då, och palliativa teamet.

– Det var hemskt jobbigt. Han hade ont och ångest. Men samtidigt är jag glad att vi fick vara med honom den sista tiden.

Jennies pappa dog i maj 2001. Han blev 54 år.

– När likbilen åkte i väg med honom var det som om allt brast. Pappas död var det värsta som hänt mig, jag hade inget fotfäste kvar.

Jennie minns inget efter pappas död; kompisar som kom och hälsade på eller vardagliga händelser.

– Den allra första tiden gick åt till att se till mamma hade det bra, den egna bearbetningen sköt jag framför mig.

Kunde inte gå till graven

För Jennie var det som om hela livet pausade.

– Det var en konstig upplevelse. Jag förstod inte hur människor kunde fortsätta som vanligt, varför inte allt stannade upp. Vad gör de här? Hur kan de shoppa när pappa har dött? Varför visas komedier på tv?

För Jennie blev det svårt att hantera livet utan sin pappa. Hon kunde bland annat inte besöka graven.

– Jag kunde nästan bli arg på honom: Varför ligger du där? Varför är du inte här hos oss?

Jennie sökte hjälp hos psykolog och kurator för att kunna hantera sorgen.

Det har nu gått tio år sedan Jennies pappa dog. Mycket har hänt sedan dess, hon har bland annat blivit mamma till sonen Zander, fyra år.

– Det har på något sätt blivit lättare att prata om pappa. Zander ställer många frågor om pappa: Var morfar snäll? Då kan jag svara att morfar var jättesnäll och han hade gärna hade velat träffa dig.

Tillsammans med sonen kan hon också besöka graven.

– Zander brukar pussa på gravstenen och vinka till morfar i himlen.

Hemma i lägenheten har Jennie gjort ett kollage med bilder på sin pappa. Det är glada bilder när han åker båt, fiskar och provsitter den nyinköpta motorcykeln, från tiden innan han blev märkt av sjukdom.

– Det har tagit tid att bearbeta saknaden och sorgen har kommit i perioder. Jag saknar honom fortfarande och det är jättejobbigt att han inte längre finns. Man måste gå vidare, men när det sker är upp till var och en.

Mer läsning

Annons