Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De godhjärtade grosshandlarna

/
  • BARNBIDRAG. Rettigska barnhemmet byggdes 1881 där Konserthuset nu ligger och bekostades av tobaksfabrikören Robert Rettig och hans fru Adelaide.
  • VÄLBÄRGADE VÄLGÖRARE. Augusta Kronberg och hennes make, maltfabrikören Bengt Gustaf, startade ett barnsjukhus och ett pensionärshem och skänkte dessutom stora penningsummor till välgörande ändamål.
  • Ulf Ivar Nilsson

De har fått lite dåligt rykte, brukspatronerna, grosshandlarna och fabrikörerna från 1800-talet. Det första man tänker på när man hör talas om dessa välmående herrar är väl knappast att de generöst och godhjärtat delade med sig av sina förmögenheter till fattiga och sjuka. Men så var det väldigt ofta, särskilt i Gävle!

Annons

Förr i tiden – när samhället inte såg som sin uppgift att ta hand om oss – ansågs det självklart inom välsituerade familjer att man skulle skänka och testamentera stora summor till välgörande ändamål. Och det påstås att de rika i Gävle var mer givmilda än på andra håll. Eller också var de bara utsatta för ett hårdare grupptryck.
Vad det än berodde på så kan vi konstatera att det vid förra sekelskiftet fanns över 100 stiftelser här i staden som på olika sätt försökte göra livet drägligare för de som hade det svårast. Stiftelser som till största delen finansierades av den så kallade överklassen.

Bland de allra rikaste av alla rika Gävlebor i slutet av 1800-talet hittar vi grosshandlaren och maltfabrikören Bengt G Kronberg och hans hustru Augusta. De startade ett sjukhus där barn från fattiga familjer erbjöds gratis vård och drev samtidigt ett pensionärshem vid Valbogatan där äldre damer fick bo utan kostnad. Och när änkan Augusta avled 1902 testamenterade hon en kvarts miljon kronor till olika välgörande ändamål. En helt otrolig summa på den tiden.
Många av Gävlebornas donationer gjordes för att givarens, eller någon avliden släk-tings namn, skulle bevaras för eftervärlden. Men det förekom också anonyma gåvor där man var noga med att namnet på givaren skulle hållas hemligt och ”framför allt icke i tidningarne offentliggöras.”
Det var i första hand barnen man ömmade för. För att man tyckte synd om de små trashankarnas, förstås. Men också med baktanken att de i framtiden inte skulle ”förvandlas till samhällets avskrap och plågoandar”, som borgmästaren Carl Gustaf Sundquist skrev i gåvobrevet när han 1838 skänkte en summa pengar till fattigvården.

I mitten av 1800-talet tog landshövding Lagerheims hustru Pauline initiativ till Gefle Fruntimmersförening, där stadens mest prominenta damer gjorde stora insatser för att hjälpa fattiga kvinnor och barn. Föreningen öppnade 1846 en så kallad småbarns-skola där fyrtio barn mellan tre och sju år fick vistas gratis om dagarna medan deras mödrar arbetade. Gefle barnkrubba, som startades 1885, hade en liknande verksam-het och även den finansierades helt med frivilliga bidrag.
En lite mer udda sammanslutning var Gefle Jultomtar som bildades 1877 men egentligen startade sin verksamhet tre år tidigare vid en julmiddag hos den rike fabrikören David Runer. Varje höst samlade man in pengar och köpte hundratals meter tyg som några av stadens sömmerskor sydde kostymer och klänningar av. Från början tillverkades plaggen i enhetliga modeller och i samma färger och tyger. Resultatet blev att det syntes lång väg vilka barn som ekiperades av tomtarna, så det dröjde inte länge förrän man började använda olika tyger och modeller för att mottagarna inte skulle bli retade. Gefle Jultomtar var i farten ända till 1983 även om man mot slutet nöjde sig med att samla in pengar till behjärtansvärda ändamål.

År 1878 år miste tobakskungen Robert Rettig och hans hustru Adelaide sin trettonåriga dotter Lulli, och till minne av henne skänkte paret 25 000 kronor till Gävle stad som grundplåt till ett barnhem. Rettigs fond ökade genom ytterligare donationer och sommaren 1881 stod det tornförsedda barnhemmet klart på den plats där Konserthuset ligger i dag. Nu hade också en av familjens söner avlidit så hemmets officiella namn blev Axel och Lulli Rettigs Barnhem.
Det fanns många äldre kvinnor som levde under mycket knappa omständigheter och för att hjälpa dem inrättades ett antal änkehus i Gävle.
1839 startade brukspatronen och grosshandlaren Hans Wilhelm Eckhoff ett hem för efterlevande hustrur till köpmän, sjökaptener och ”ståndspersoner”. Till minne av sin egen hustru, som avlidit året innan, kallade han hemmet för Christine Louise Eckhoffs Enkehus. I gåvobrevet bestämde han att husets direktion vid sitt årliga sammanträde skulle tömma en flaska champagne ”till uppliwande af Stiftarinnans minne”. Eckhoffska änkehuset låg vid Ruddammsgatan 22. Det totalförstördes vid stadsbranden 1869 men byggdes upp på samma tomt med tio små lägenheter om ett rum och kök.
Nära åttioåriga Carin Örn hade själv levt som välbeställd grosshandlaränka i 27 år när hon strax före sin död 1870 testamenterade 25 000 kronor till ett hem för köp-männens änkor och deras ogifta äldre döttrar. Örnska änkehuset uppfördes i hörnet Drottninggatan–Kaplansgatan, där Kyrkans hus nu ligger.
1893 tog kassaskåpsfabrikören Hans Hagelin initiativ till ytterligare ett änkehus. Det drevs av Handtverksföreningen och låg vid Norra Skeppargatan 26.

Även männen hade egna ålderdomshem. Gubbhuset som byggdes på Öster 1884 bekostades till största delen av grosshandlaren Carl Wilhelm Stenbeck. Där tog man i första hand emot äldre köpmän som sett bättre dagar och i mån av plats kunde de även få ta med sig sina fruar.
Redan på 1700-talet inrättades fonder för att hjälpa gamla sjömän. Och när stadsmäklaren och skeppsklareraren Isac Wallén låg för döden i skörbjugg i januari 1842 förordnade han muntligt att en del av hans förmögenhet skulle användas till ett sjömanshem i Gävle. Men hans arvingar överklagade så det blev inget med den saken.

När Sjömanssällskapet i Gävle upplöstes på 1860-talet föreslog Robert Rettig, han med barnhemmet, att de kvarvarande medlen – det handlade om 2 214 riksdaler – skulle användas till ett hem för fattiga, gamla och sjuka sjömän. Rettig och hans fru Adelaide sköt till tiotusen riksdaler och efter ytterligare donationer inköptes en gård på Öster där de gamla sjöbjörnarna kunde flytta in den 1 april 1869. Tre månader senare försvann hela huset i stadsbranden och det dröjde till 1878 innan ett nytt sjömanshem stod färdigt. Den här gången på Söder.
Det var rätt vanligt att gamla trotjänare fick ärva en liten slant efter sina arbetsgivare, men det hände också att man bildade donationsfonder ”för att lindra behofven för den tjenande klassen som, efter att hafva användt sin bästa tid i andras ofta mödosamma tjenst, vid en annalkande ålderdom saknar förmåga att sig sjelf försörja”. Just den formuleringen kommer från grosshandlare Carl Petter Forssbergs gåvobrev från 1852, men även Wilhelm Elfbrink på Mackmyra och flera andra besuttna invånare skänkte pengar till ”ålderstigne tjänstehjon”.

När grosshandlaren Johan Westergren dog 1917 testamenterade han pengar till ett hem för ”fattiga ålderstigna änkor eller fruntimmer som fört en hederlig vandel”. Huset, som kom att kallas Westergrenska stiftelsen, byggdes vid Gustavsgatan i mit-ten av 1920-talet och innehöll 26 små lägenheter. 1935 donerade hans änka Lotten Westergren ytterligare 300 000 kronor till ett barnsjukhus som byggdes på lasarettsområdet.
En annan av Gävles många givmilda grosshandlare, Emil Ericsson, grundade 1918 en donationsfond till minne av sina föräldrar, Johan och Elisabeth Ericsson. Fondens uppgift var att uppföra ett hem för ”ålderstigna personer vilka utan eget förvållande råkat i misär”. Ericssonska stiftelsen byggdes i Villastan och används i dag, liksom Westergrenska, som studentbostäder.

Ulf Ivar Nilsson

www.ulfivar.se

Annons