Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De var bland de första som adopterade från Kenya

/
  • BRÖDERNA JONSSON. Storebror David busar gärna med sin lillebror Raymond.
  • Raymond Jonsson älskar bilar och tåg. Blixten McQueen är en favorit. I Kenya hade Raymonds framtid varit osäker.
  • BRÖDER. Raymond Jonsson, två år, är adopterad och David Jonsson, fyra år, är Ludmilas och Tommys biologiska son.
  • BRÖDERNA JONSSON. Storebror David busar gärna med sin lillebror Raymond.
  • BRÖDERNA JONSSON. Storebror David busar gärna med sin lillebror Raymond.
  • (dragarbilden) PILOTFAMILJ. Storebror David Jonsson, fyra år, följde med till Kenya för att hämta lillebror Raymond, två år. Familjen är en av de första familjerna i Sverige som adopterat från Kenya. De fick stanna nio månader i Nairobi i väntan på att adoptionen skulle gå igenom.
  • Bröderna Jonsson, fyraåriga David och tvååriga Raymond, tycker om att leka tillsammans.
  • FÖRSTA MÖTET. I oktober 2008 kunde Ludmila, Tommy och David åka till Kenya för att träffa Raymond. Ludmila kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon äntligen fick hålla sin son.
  • FAMILJEN JONSSON. Hela familjen samlad i Kenya.

För Ludmila och Tommy Jonsson var det en självklarhet att adoptera ett syskon till sonen David.

– Både Ludmila och David var nära att dö vid förlossningen. Efter det fanns det inga andra alternativ och vi ville så gärna ha ett till barn, säger Tommy.

Annons

Efter nio månaders vistelse i Kenya är familjen hemma igen i radhuset i Bomhus. Ludmila Jonsson fnissar över att en resväska fortfarande står ouppackad i vardagsrummet, trots att familjen landade i juli. David, fyra år, och familjens nytillskott Raymond, två år, har båda randiga tröjor med traktorer på. De springer mellan vardagsrummet och lekrummet. Storebror låter sig gärna fotograferas och ställer sig alldeles nära kameran medan Raymond är lite mer avvaktande.

– Det är roligt med en lillebror. Vi brukar leka i teverummet.

David föddes i vecka 25, tre månader för tidigt. Han vägde bara 600 gram. Förlossningen var dramatisk, både David och Ludmila var nära att dö.

– Det ville vi inte uppleva igen, därför ansökte vi om adoption när David var två år, säger Tommy.

Socialtjänsten kom hem till familjen och gjorde en utredning.

– Det var nervöst men handledaren var bra och mycket förstående. Så fort vi blev godkända ställde vi oss i adoptionskö. I första hand ville vi adoptera från Colombia eftersom det ligger nära mitt hemland Cuba och vi pratar spanska hemma. I Cuba görs inga adoptioner, förklarar Ludmila.

De kollade även med Bolivia, Indien och Kina men de hamnade långt bak i alla köer. I många länder ansågs Ludmila och Tommy vara för gamla för att adoptera . Ludmila är 42 och Tommy 45.

– Då dök Kenya upp som ett nytt adoptionsland och vi fick möjligheten att bli pilotfamilj i Sverige. Vi anmälde oss direkt, säger Tommy.

Efter rekordsnabba tre veckor fick de besked om att det fanns en pojke som behövde en familj.

– Vi fick en suddig bild men så fort vi såg honom förstod vi att det var vårt barn, säger Ludmila.

I oktober 2008 reste de till Nairobi. De tog ledigt från sina jobb men hann inte hyra ut radhuset i Bomhus. De tänkte att de ändå bara skulle vara borta i några månader men processen i Kenya tog betydligt längre tid.

– De har speciella regler med tre månaders fosterperiod, utredningar och rapporter. Det tog tid att få ett domslut på grund av att det rådde domarbrist.

Första mötet med Raymond skedde på barnhemmet i Nairobi.

– Vi hade köpt en mjuk kanin på Harrods i London och två snuttefiltar. David var också med.

Fyra personer från barnhemmet var där.

– Föreståndaren höll honom i händerna och hjälpte honom att gå in i rummet. Skorna var lite för stora och kläderna för små, minns Ludmila.

– Då kom tårarna. Vi började grina båda två när vi fick se honom, berättar Tommy.

Efter en veckas dagliga besök fick Raymond flytta hem till familjen Jonsson i deras tillfälliga lägenhet i Nairobi. Där bodde de tillsammans i nio månader i väntan på att få igenom adoptionen. De levde på föräldrapenning och sparpengar.

I juli 2009 kunde de äntligen åka hem till Sverige. Raymond, som tidigare talade engelska och swahili, hade då lärt sig svenska.

Ludmila och Tommy har bestämt sig för att vara öppna mot Raymond.

– Det är vår skyldighet att berätta om hans bakgrund. Vill han leta efter sina rötter är vi beredda att hjälpa honom med det. Vi har lärt oss mycket om Kenyas kultur för att kunna berätta för honom. Vi vill gärna återvända till Kenya tillsammans med Raymond när han blir äldre.

Ludmila ska vara föräldraledig fram till januari 2010. Sedan är det dags för Raymond att börja på samma dagis som storebror David. Hittills har allt gått bra och Raymond trivs.

– Han älskar järnvägsmuseet och hockey. Vi tog med honom på en hockeymatch och han var som i extas.

Raymond nickar. Just nu längtar han efter snön. Han har sett Pettson och Findus på tv och tycker att det verkar hur kul som helst med snö. Och han vet precis vad han vill göra när han blir stor.

– Spela hockey.

Mer läsning

Annons