Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Delsbostintan från Gävle

/
  • PREMIÄR. Sitt första framträdande som Delsbostintan gjorde 26-åriga Ida Gawell i Stadshuset Gävle 1895.
  • STÅUPPARE. Mångsidiga Ida Gawell-Blumenthal växte upp i Gävle och blev berömd över hela Sverige för sina historier från Hälsingland. Här underhåller hon på en fest hos Tobaksmonopolet i Gävle 1944.Foto: Carl Larssons ateljé/Länsmuseet Gävleborg
  • Ulf Ivar Nilsson

Annons

Frågan är vilken etikett vi ska sätta på henne – skolflickan från Gävle som blev en av 1900-talets mest uppskattade svenska underhållare. De flesta såg nog henne mest som en kvinnlig bondkomiker, men hon var samtidigt en mycket seriös och mångsidig kulturpersonlighet: vissångerska, skulptris, hembygdsvårdare, musiker och filmstjärna.

Är du yngre än sjuttio åttio år har du väl knappast hört talas om doktorinnan Ida Blumenthal-Gawell. Eller Delsbostintan som hon kallade sig när hon drog på sig den hemvävda folkdräkten, kopplade på sitt bredaste hälsingemål och berättade dråpliga skrönor från trakterna kring Järvsö och Färila. Artistnamnet till trots var hon född i Arbrå, men hon kom till Gävle som barn och det var här i Stadshuset som hennes lysande karriär startade en vinterkväll 1895.

Hon kallades "Präst-Ida" när hon var liten för hennes pappa var kyrkoherde. Och trots att hon var en riktig yrhätta kunde hon sitta i timmar och lyssna när fäbodpigan Anna-Mora med stor inlevelse berättade om verkliga och inbillade varelser i de mörka hälsingeskogarna. Eller när Gummens-Hans från fattighuset gick runt i gårdarna spelade på sin psalmonikon.

Kyrkoherde Gawell var trettio år äldre än sin hustru och han dog när Ida var tolv. Ett år senare flyttade änkan och barnen till Gävle där de två äldre sönerna gick i gymnasiet.

Lilla Ida sattes i Karolina Själanders stränga flickskola, men efter några år reste hon tillbaka till Hälsingland för att konfirmeras av sin storasysters man, som var komminister i Delsbo. Hon blev kvar där uppe ett helt år och sög ivrigt i sig alla burleska och spännande historier som folket i socknen hade att berätta.

Tillbaka i Gävle fick hon anställning som skrivbiträde på tidningen Norrlandspostens kontor. Hon blev kvar där i sju år och under den tiden fick hon uppleva en stor tragedi. Hennes älskade bror Albert var länsman i Alfta och blev skjuten till döds när han en vårdag 1892 ingrep mot en lönnkrog i byn Mossbo Dådet väckte stor uppmärksamhet och en av gärningsmännen – dock inte skytten – dömdes till döden och avrättades på fängelset i Gävle.

Ida Gawell visade stor talang som tecknare redan i fröken Själanders skola. Nu drömde hon om att bli skulptris eller teckningslärarinna och under flera år tog hon lektioner för skulptören John Runer vid Tekniska aftonskolan, som höll till i Berggrenska gården.

En dag skulle det ordnas en basar i Stadshuset och Ida valdes in i festkommittén. Hon såg till att det byggdes upp en bondstuga med kaffeservering i en sal på Stadshotellet och där framförde hon och tre andra hälsingar ett litet lustspel för att roa publiken. Det blev stor succé med fullt hus varje kväll.

Skansens grundare Artur Hazelius, även han från Hälsingland, fick höra talas om framgångarna i Gävle och undrade om inte Ida och hennes vänner kunde komma till Stockholm och uppträda på Skansen vårfest. Hur det gick för de övriga vet jag inte, men Ida tog huvudstaden med storm när hon dansade omkring i sin vackra folkdräkt och drog roliga historier varvade med vemodiga folkvisor. Från och med nu var hon Delsbostintan med hela svenska folket.

Samma år, 1895, flyttade hon till Stockholm, där hon fortsatte sin utbildning vid det som idag heter Konstfack. Där studerade hon i tre år, samtidigt som hon skrev små berättelser till Strix, Albert Engströms skämttidning. Ida Gawell var också mycket efterfrågad som underhållare och engagerades vid den stora Stockholmsutställningen 1897.

Året därpå gifte hon sig med läkaren Moritz Blumenthal och inom loppet av sex år födde hon fem barn. Samtidigt turnerade hon runt i Sverige och grannländerna och vid två tillfällen, 1908 och 1925, gjorde hon en rad bejublade framträdanden i USA:s svenskbygder.

Delsbostintan var mycket musikalisk och räddade en rad gamla folkliga melodier undan glömskan. Hon framförde ofta gamla vall-låtar på en så kallad spilåpipa som hon fått av konstnären Anders Zorn. De var goda vänner och 1906 målade han hennes porträtt.

Hon gav också ut en rad böcker. Förutom häften med visor och folkmusik skrev hon bland annat om sin barndom och om forna tiders Hälsingland.

Mer udda är kanske Stintans insatser som filmstjärna. På ålderns höst spelade hon sig själv i några filmer, men redan på stumfilmstiden hade hon stora roller i flera svenska produktioner. Bland annat i Victor Sjöströms "Eld ombord" 1923 och i "Fänrik Ståls sägner" tre år senare, där hon spelade Lotta Svärd.

Eftersom Delsbostintan dog 1953 hann hon inte vara med i TV, men från 1926 till några veckor före sin död var hon en flitig gäst i radion. Hon spelade också in massor av grammofonskivor som vi fortfarande kan lyssna på via Youtube.

För sju år sedan, vid 50-årsminnet av hennes död, restes en staty över henne på torget i Delsbo. Där uppmärksammas hon också varje sommar med "Delsbostintans dag".

Ulf Ivar Nilsson

Mer läsning

Annons