Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den långe ängeln toppar nu min lista

/

Annons

har jag en ny etta på min privata lista ’Snälla människor som jag knappt känner i stan’. En lista som alltid befolkas av sådana som hon den korta som äger JC, han den långe i baren på Absint som jag inte kommer ihåg namnet på och sotaren som bor i Bönan om jag minns rätt.
Men nu har jag en ny etta.
Vi går till Nygatan vid kvart över fem i torsdags. Stressad har jag skjutsat ett barn till friidrottsträning och ska snart hämta ett annat från dans. Däremellan tänker jag klämma in ett eget litet träningspass men, just ja, det är ju hemmamatch för Brynäs så jag bara måste spela en trippel på Oddset.
Naturligtvis har jag inga kontanter.
Medan jag smygvärmerupp, utan att det ska se alltför konstigt ut, tar jag ut en femhundring i bankomaten. Kvittot kommer aldrig så långsamt som när man har ont om tid, så jag töjer lite vader och rycker kvittot innan hela är ute.
Småjoggar till Depeschen i Flanörhuset, fyller i några tripplar på kupongen. Alla med Brynäs som segrare eftersom Markström börjar kännas het igen. När jag ska betala kör jag ner handen i fickan och får upp kvitton från bankomaten.
För femhundringen sitter kvar i automaten.

mer och tokrusar dit med risk för bristningar i baklåret. Bara för att, naturligtvis, se att femhundringen är borta.
– Jävlar, hör jag mig själv säga.
Då hör jag plötsligt en röst från ovan. ”Saknar du nåt?” Eftersom jag klart och tydligt hört mig själv säga ”jävlar” känns det skrämmande att rösten kommer från ovan. Jag hinner tänka att jag måste i alla fall berätta att jag är konfirmerad innan jag inser att rösten från ovan inte kommer ända från ovan utan bara halvvägs dit.
195 centimeter upp, eller nåt liknande, beroende på hur tjocka sulor rösten har.
– Ja, en femhundring, säger jag trött.
– Den här kanske, säger den långe.
Han viftar med min femhundring och precis då inser jag att jag har en ny etta på min lista. Dessutom känner jag igen honom från bilder i tidningen. Fast han ser snällare ut live.

spelas hela scenen upp i min skalle.
Den långe kommer från jobbet, ser en femhundring sticka ut och tar den. Kanske tittar han sig omkring efter en dold kamera? Kanske börjar han dregla lätt och ser en brakmiddag på Mathildas framför sig? Eller ser han femhundringen som en biljett till Pripps Blå ända in i dimman.
Det är ju ändå snart helg.
Eller, vänta, han är väl långlöpare? Jag har för mig att han skrivit det. Sådana kanske snarare drömmer om badkar med Pripps Sportdryck?
Vad vet jag? Jag känner inte karln. Men jag hör honom säga:
– Jag såg sedeln och tänkte att jag väntar väl en stund om någon kommer…
Hur snällt är det? Egentligen vill jag kyssa honom, ge ett diplom och säga vi delar lika. Men jag mumlar mest ett tafatt tack och går till mina tripplar. Där inne rannsakar jag mig själv. Skulle jag ha stannat kvar och väntat om jag hittat femhundra…
Nja, eh, äsch vi slutar där.
Jag är inte Stisse Åberg.



är frilansskribent och nås på
ola@ordklotet.x.se. Om inte hans
tripplar spruckit skulle han ha bjudit Stisse på lunch. Säger han i alla fall.

Mer läsning

Annons