Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den moderna socialdemokratin föddes i Gävle

/
  • Marxist. Den blivande partiledaren och statsministern Hjalmar Branting var bara 25 år när han höll sitt berömda tal i Gävle 1886. Ett anförande där han inte helt avfärdade tanken på revolution.
  • Politisk arena. Arbetareföreningens saling med sina 600 sittplatser var fullsatt under Hjalmar Brantings tal. Huset byggdes 1871 och revs i mitten på 1950-talet för att ge plats åt bland annat biografen Spegeln. I hörnet mot Nygatan låg biografen Olympia som invigdes 1907.
  • Ulf Ivar Nilsson

Annons

Han hade vänliga ögon, vit kalufs och en väl tilltagen mustasch. Han var socialdemokraternas ledare och han höll ett bejublat anförande där han gjorde klart för vänner och fiender var partiet stod i en rad viktiga frågor.
Nej, det handlar inte om Håkan Juholt i Stockholm 2011. Utan om Hjalmar Branting i Gävle 1886.

Han hade vänliga ögon, vit kalufs och en väl tilltagen mustasch. Han var socialdemokraternas ledare och han höll ett bejublat anförande där han gjorde klart för vänner och fiender var partiet stod i en rad viktiga frågor.
Nej, det handlar inte om Håkan Juholt i Stockholm 2011. Utan om Hjalmar Branting i Gävle 1886.

Om en månad skulle han fylla 26, så det dröjde några år innan han valdes till partiordförande och ännu längre tills hans hår vitnade. Men mustaschen fanns på plats, inramad av ett anarkistiskt helskägg.

Det var söndagen den 24 oktober 1886 som Hjalmar Branting reste till Gävle för att hålla ett föredrag och förklara vad hans politiska idéer egentligen gick ut på. Och kanske svara på frågan om han förespråkade en våldsam revolution, som borgarna fruktade, eller om han såg någon möjlighet för arbetarna att ta makten med fredliga metoder.

Branting hade förberett sig noga, skrivit ner vartenda ord han skulle säga och fyllt pappersark efter pappersark med fakta och framtidsvisioner, drömmar, statistik och slutsatser.

Trots sin ungdom hade redan hållit många politiska anföranden och han skulle hålla oändligt många fler – som riksdagsman, statsminister och oppositionsledare. Ändå räknas just det här talet i Gävle som hans kanske allra viktigaste. Det kom att utgöra starten för den moderna socialdemokratin och de ord och formuleringar han använde har stötts och blötts, tolkats och vantolkats, av idéhistoriker och politiska tänkare i långt mer än hundra år.

Hjalmar Branting var ingen arbetargrabb precis. Hans pappa var professor och bland klasskamraterna i Beskowska skolan i Stockholm fanns den blivande kungen, Gustav V. Efter studentexamen med höga betyg bestämde sig Hjalmar för att studera astronomi vid Uppsala universitet, men intresset för politik tog snart över och tillsammans med den jämnårige Karl Staaff – som senare blev liberal statsminister – bildade han 1882 den radikala studentföreningen Verdandi. Året därpå blev han redaktör för den nya tidningen Tiden.

Hjalmar Branting sökte sig tidigt till socialdemokratin, men det dröjde inte länge förrän den lågmälde och bildade akademikern kom i konflikt med rörelsens ledare, den mer folklige och råbarkade skräddarmästaren August Palm. Motsättningarna gällde framför allt synen på liberalismen. Branting tyckte att socialdemokraterna skulle samarbeta med den borgerliga vänstern för att åtminstone få igenom allmän rösträtt, medan Palm såg liberalerna som bittra fiender. Branting reagerade också mot ledarens oborstade retorik som möjligen kunde gå hem på stökiga massmöten, men som knappast fungerade i mer sansade politiska debatter.

I december 1885 hade August Palm startat tidningen Social-Demokraten och det var kring den som striden inom rörelsen till stor del kom att kretsa. Tidningen hade bara kommit ut med ett par nummer när röster höjdes att Palm borde lämna posten som chefredaktör. Och bara två veckor efter sitt tal i Gävle hade Branting manövrerat ut Palm och själv tagit över ledning av redaktionen.

Det var alltså mitt under den maktkampen som Hjalmar Branting fick en inbjudan från Gefle Arbetarklubb. Och tog chansen att berätta hur hans – och inte August Palms eller hans egna liberala vänners – framtida samhälle borde utformas.

Klockan var sju på kvällen när Branting tog plats i talarstolen i Arbetarföreningens hus, som låg i hörnet av Nygatan och Norra Köpmangatan. Stora salen hade plats för 600 sittande och trots att det kostade 15 öre att komma in det var fullsatt både i salongen och på läktarna.

"Det var kvinnor och män, folk ur alla samhällsklasser, arbetsgifvare och arbetare", rapporterade Norrlandsposten. "Trots förut gifven varning att det var socialdemokratiska åsigter som skulle framställas."

Redan i rubriken – "Varför arbetarrörelsen måste bli socialistisk" – markerade Branting ett avstånd till liberalerna och talet var, åtminstone i inledningen, starkt färgat av Karl Marx funderingar och de gissningar om framtiden som en del socialister ännu i våra dagar brukar upphöja till någon sorts vetenskap:
– Lika så väl som hantverkarklassen dagligen går under i kampen för tillvaron, lika visst kunna vi redan på avstånd höra kapitalistklassens dödsklocka ringa, förkunnade Branting. Det är den moderna arbetarklassens stora historiska uppgift att fullborda denna utveckling, att verkställa domen över kapitalistklassen, då dess tid är ute, och bereda övergången till det socialistiska samhället.

Att närmare gå in på vad Branting faktiskt sa den där kvällen i Gävle är sannerligen ingen lätt uppgift. Texten finns visserligen bevarad, ord för ord, men den upptar 32 tryckta boksidor som det bör ha tagit en och en halv timme för honom att läsa upp.
Inlägget har kallats för ett retoriskt mästerverk och beskrivits som "den svenska arbetarrörelsens självständighetsförklaring och dess första egentliga programskrift".

Stora ord, särskilt som anförandet bitvis var så luddigt formulerat att sentida uttolkare har svårt att komma överens om vad han egentligen menade.
Någon blodig revolution med gatuvåld, mord och plundring, förespråkade inte Branting. Men han kunde inte garantera att han och hans meningsfränder i alla lägen skulle hålla sig inom lagens råmärken. Men om överklassen frivilligt avstod från sina förmåner och gav arbetarna politisk makt skulle socialisterna inte ta till våld i onödan, lovade han.
– Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisin kan köpa sig avveckling medelst administration, istället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol, sade han bland annat.

Vid den här tiden fanns det ännu inget socialdemokratiskt parti, utan arbetarna organiserades huvudsakligen genom fackföreningar. Men den vägen kunde man inte nå politisk makt, menade Branting. Fackets uppgift var att ta tillvara arbetarnas intressen och där måste alla få vara med, tyckte han, oavsett om de var radikala eller konservativa, kristna eller gudsförnekare. Övergången till det socialistiska samhället skulle istället skötas av ett arbetarparti, och ett sådant bildades också ett par år senare.

Talet avslutades med ett angrepp på liberalerna. Branting ansåg att arbetarklassen inte hade något att vinna på en samverkan med den borgerliga vänstern och förklarade sturskt att socialdemokratin minsann inte kunde nöja sig med att fungera som "svans åt den liberala eller radikala bourgeoisien".

Den sista slängen gjorde han kanske av taktiska skäl, för att blidka sina ännu rödare partikamrater. För faktum är att Hjalmar Branting fortsatte samarbetet med sina liberala vänner och det var via en av deras listor han 1897 valdes in i riksdagen som den första socialdemokraten.

Branting ledde Socialdemokratiska arbetarpartiet från 1907 till sin död 1925 och var statsminister i tre omgångar. Som mogen politiker var han en hängiven anhängare till demokrati och han tog skarpt avstånd från den kommunistiska diktatur som Lenin införde i Ryssland 1917. Han ägnade mycket kraft och tid åt internationella frågor, var aktiv inom det nybildade Nationernas Förbund fick för den insatsen ta emot Nobels fredspris 1921.

Ulf Ivar Nilsson

Mer läsning

Annons