Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den som är med i leken får leken tåla

Det ringer på telefonen och jag svarar.

Annons

– Hej jag är från Expressen har du gjort några klipp i mellandagarna? Eh, hmm va? Jag har inte haft tid, svarar jag, lite omtumlad men finner mig snart och förklarar. Jag har jobbat alla mellandagarna och missat hela rean. Men jag har konstaterat senaste åren att man är fullkomligt och grundligt uppskörtad när man köper julklappar inför julafton som sedan kostar hälften så mycket dagen efter. Vilket skådespel. Tänk att vi liksom låter oss bedras och bli öppet lurade på det viset. Egentligen borde man fira jul på julafton och handla julklapparna på annandagen och dela ut dom 29 december. Det skulle spara våra fyra familjer som firar tillsammans tiotusentals kronor.
Nästa fråga kommer snabbt och utan kommentar till det jag just sagt. Vad minns du från 2011? Jaa, svarar jag och drar ut på det för att vinna tid. Tankarna virvlar i huvudet. 2011 vad minns man, och vad ska jag svara? Ordet arabvår dyker upp på medvetandets skärm men det känns inte som ett bra representativt svar på vad jag minns från 2011. Arabvår är ett svar man kan förvänta sig från någon pretentiös nyhetsjournalist som är för rädd för att bli personlig. Nästa bild som poppar upp är den lilla Bollnäsflickan på youtube som gråter och hulkar så hysteriskt när Bollnäs förlorat bandyfinalen mot Sandviken. Men det kanske blir för ytligt med tanke på arabvåren och tsunamin i japan. Jag ryckte Juholt i mustaschen 2011, minns jag plötsligt. Den var äkta, ingen tvekan om den saken längre.
Det är så svårt att svara på en fråga om vad man minns sådär från ett helt år med högt och lågt, vitt och brett. Det är som när någon frågar vilken världens bästa låt är. Det finns för många möjligheter att svara på frågan. Vilket gör att inget träder fram starkare än något annat.
Plötsligt ser jag framför mig en hemsamarit från Carema som väger en pensionärsblöja och jag minns själv hur tung en mättad kissblöja kunde vara från mina egna år inom hemtjänst. Det sägs att luktminnet är det starkaste minnet och här dyker också ett luktminne upp från den tiden som vi inte ska gå djupare in på här. Jag känner en saknad av mina år inom hemtjänsten på Kristinelunds servicehus i Bomhus ungefär på samma sätt man saknar lumpen. Jag minns bara det glada och positiva. Skratten och dom underbara pensionärernas fantastiska berättelser från förr. Expressenreportern i andra änden av telefonen har inte aning om hur mina tankar på bara några sekunder hinner flimra sig genom alla dessa tankar och minnen. Jag har köpt en GPS klocka i år säger jag plötsligt. En som jag har på mig när jag springer, cyklar eller åker skidor. En klocka som berättar för mig var jag befinner mig i livet.
Det är ett gammalt svar som jag använt för några år sedan i ett annat sammanhang men det vet ju inte Expressenreportern som villigt tar citatet. Det är sånt dom vill ha. En GPS för att veta var man är livet, lite mångbottnat, tvetydigt och perfekt längd för ett pratminus.
Nästa fråga kommer precis som den förra helt oförhappandes och utan kommentar på det jag just sagt om vad jag minns från 2011.
– Tycker du utrikesdepartementet gjort tillräckligt för dom fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som fick elva års fängelse av domstolen i Etiopen ?
Va?, säger jag. Frågan kom minst sagt från ingenstans. Först ställer du två trivselfrågor om mellandagsrea och puttriga minnen från 2011 sedan ska jag svara på om Carl Bildts kompetens. Vad är det jag är med om här? Du är med i Panelen, tre kändisar som svarar på tre frågor, säger Expressenreportern som vore det den självklaraste saken i världen. Jamen berätta det innan då säger jag, ovanligt hårt för att vara jag. Men hon matar på som om det var jag som var knäpp som inte förstått det själv. Ok, vad tycker du då? Har dom gjort tillräckligt eller inte? Den här frågan är mycket lättare att svara på än vad jag minns från 2011. Det är ju i begränsningen geniet visar sig, som Goethe sa.
Jag antar, svarar jag, att utrikesdepartementet har väldigt mycket mer information än dom flesta andra i det här fallet och har vägt för och nackdelar och kommit fram till den väg dom anser bäst. Jag är inte människan att döma över det. Tack, svarar Expressenreportern, mellan raderna läser jag att hon hellre velat ha ett stridsrop än mitt mer diplomatiska svar. Så lägger vi på luren. Allt gick så fort och jag känner mig lite tom och lurad på något vis. Men som vi sa till dom som började grina under tiominutersrasterna på Lilla Sätra skolan, den som är med i leken får leken tåla.

Mer läsning

Annons