Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den stormrike stalledrängen

/
  • PÅ ALLAS LÄPPAR I DAG. Det folkliga helgonet Sankt Staffan tjänade grova pengar på att sälja syndernas förlåtelse till sina anhängare. Men var det verkligen han som vatt-nade fem fålar under en stjärna.
  • Ulf Ivar Nilsson

Att Staffan var en stalledräng som vattnade sina fem fålar under en ljus stjärna brukar vi få höra till leda just den här dagen varje år. Men är det samma gosse som utpekas som Hälsinglands apostel och som gett namn åt Staffanskyrkan i Gävle?

Annons

Det är inte så lätt att ge ett rakt svar på den frågan. De som fört historien vidare genom århundradena har nämligen blandat ihop flera religiösa gestalter som bara har det gemensamt att de hette Staffan, Stefan, Stefanus eller något liknande. Och dessutom kryddat anrättningen med episoder ur andra vandringssägner och skrönor som de hört berättas vid brasan om kvällarna.

Huvudpersonen i historien är ändå den biskop Staffan som i slutet av vikingatiden sän-des iväg från nuvarande Tyskland för att omvände hedningarna i Norrland. Medan jul-sången om hästarna mer har inspirerats av den Stefan som enligt Bibeln arbetade som stallknekt hos den grymme kung Herodes.

Det finns flera varianter av legenden om Staffan, men i stort sett brukar den berättas un-gefär så här:

I mitten av 1100-talet lämnade en ung man som hette Stenfinn sin hembygd i Hälsingland och reste ut i världen. Han omvändes till den kristna läran och efter en del strapat-ser och äventyr blev han munk i ett tyskt kloster.

 

Vid den här tiden började katolska kyrkan sända ut missionärer till de nordiska länderna, och eftersom Stigfinn kunde språket och var väl förtrogen med norrländska förhållanden bad han att få resa tillbaka till sina hemtrakter för att predika om Jesus Kristus för sina landsmän.

Sedan ärkebiskopen av Bremen utnämnt honom till biskop av ”Helsingjaland” – som på den tiden omfattade hela Norrland – startade han sin långa vandring. Och det var nu han ändrade sitt namn till Staffan.

Omkring år 1060 anlände han, och en annan munk som hette Adalvard, till Sigtuna som tagit över Birkas roll som Svearikets huvudstad. De båda munkarna blev väl mottagna av kungen och det dröjde inte länge förrän de omvänt både staden och den kringliggande landsbygden till den nya läran.

Staffan fortsatte till Uppsala som var ett starkt fäste för den gamla asatron. Där var man inte lika välvilligt inställd till de nya idéerna så resultatet blev att upprorsmakaren misshandlades och kastades i fängelse. Tack vare sin slughet och sina kontakter med Gud lyckades dock Staffan rymma och fly norrut genom Uppland. Han fortsatte in i det som idag utgör Gästrikland och passerade Ödmården, den mörka skogen mot Hälsingland.

 

Den djärve predikanten sökte sig till Trönö, där man byggt ett stort tempel till de hedniska gudarnas ära. Där togs han emot med stor misstänksamhet men han hade talets gåva och snart hade han samlat en skara trosfränder omkring sig. Staffan mötte också hårt motstånd och de som höll fast vid den gamla tron anklagade honom för att vara en girig krämare som med fagra ord och grymma hotelser gjorde sig en förmögenhet på enkla människors bekostnad.

Och det låg nog en hel del i den kritiken. Precis som andra kristna förkunnare spelade Staffan skickligt på människors skuldkänslor och tutade i sina godtrogna åhörare att de var förfärliga syndare som skulle brinna i helvetet i all evighet. Enda sättet att rädda sin själ – om man inte orkade vara god och gudfruktig 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan – var att köpa ett så kallat avlatsbrev från påven i Rom. Där garanterades man syndernas förlåtelse och en plats i himlen – och som tur var råkade Staffan ha ett stort antal sådan papperslappar med sig på sina turnéer runt om i landskapet.

Innan den smarte missionären anlände till en ny plats skickade han ut sina skickligaste PR-män som såg till att allmogen verkligen kom och lyssnade på honom. Och det berät-tas att Staffans ståtliga följe med tjänstefolk och hästar efter varje predikotur kunde åter-vända till högkvarteret i Norrala med slädar och kärror fyllda av pälsverk, mynt och andra dyrbarheter.

 

Framgångarna gjorde att Staffan blev allt djärvare i sin strävan att omvända traktens hedningar. Men till slut gick han för långt. Efter att ha hetsat upp sig med en svavel-osande predikan tog han och några anhängare sig in i hednatemplet i Söderala och rev ner avgudabilderna från väggarna.

Tilltaget fick de asatroende storbönderna i trakten att fatta ett drastiskt beslut: Innan so-len gick upp nästa morgon skulle bråkstaken vara död.

När Staffan förstod vad som väntade, fyllde han några tygpåsar med guldmynt, sadlade sin Apelgrå plus ytterligare två hästar och gav sig ensam iväg söderut på den steniga stigen. Tanken var att ta sig ner mot Hamrånge där han hade många trosfränder som kunde skydda honom från de uppretade hälsingarna.

 

Men han kom aldrig så långt. En bit in i Ödmården blev han omringad av stigmän – alltså rövare som levde på plundra de som var dumdristiga nog att färdas ensam genom den svarta skogen. Staffan slogs medvetslös och när han vaknade var hans hästar, hans pengar och alla hans ägodelar borta, förutom ett litet kors han krampaktigt höll i sin hand. Helt utblottad och med blodet rinnande ur djupa sår stapplade han vidare mot Tönne å, som utgjorde gränsen mellan Hälsingland och Gästrikland. På andra sidan av de smala vattendraget gällde Upplandslagen och där hade hans fiender ingen makt över liv och död.

När han kom fram till den porlande ån kastade sig ner på knä och drack av det friska vattnet. Men så hörde han plötsligt hovar som klapprade mot den steniga stigen och på ett ögonblick var han omringad av bondehären från Söderala.

Sedan de slagit den försvarslöse mannen sönder och samman gav de sig iväg hemåt. Men än fanns det lite liv kvar i Staffan och några timmar senare hittas hans sargade kropp av en grupp pilgrimer som var på väg till Nidaros, nuvarande Trondheim.

De såg korset som han fortfarande höll i sin såriga näve och tog med honom till en rast-plats som hette Själstuga och låg en bit norrut över skogen. Där mötte de några av Staffans anhängare som samlades runt honom och bad för hans liv och hans själ.

 

Innan han utandades sin sista suck bad han sina vänner att binda fast hans döda kropp på en otämjd fåle som sedan fick gå vart den ville. Där djuret stannade ville han ha sin grav.

Tydligen valde man en stark och envis liten häst för den drog iväg ända till Norrala, där Staffan redan innan förutsagt att han skulle begravas.

Över missionärens sista viloplats byggde hans anhängare ett litet kapell som kom att kal-las Staffans stupa. Det enkla trähuset ruttnade ner så småningom och ersattes med ett nytt. Även detta förgicks av tidens tand och 1829 uppfördes ytterligare ett hus över mis-sionärens grav. För säkerhets skull byggde man det av sten, för Staffan lär själv en gång ha sagt att när det tredje huset över hans grav rasar ihop – då är jordens undergång nära.

God jul och Gott Nytt År! Vi ses igen 10 januari 2010.

 

Ulf Ivar Nilsson

Mer läsning

Annons