Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den torpederade stavhopparen

/
  • FASANS NATT. Många sjömän från Gävle miste livet när fredliga handelsfartyg sänktes av tyska ubåtar under andra världskriget. Matrosen Erik Nilsson överlevde en torpedering 1940 men fick tillbringa ett fasansfullt dygn på en flotte i Nordsjön.
  • OLDBOY. Erik Nilsson var en av Sveriges bästa stavhoppare och satte personligt rekord som 43-åring. Foto: Arkiv Gävleborg

Annons

I mer än tjugo år var Erik Nilsson från Gävle en av landets bästa stavhoppare. Han blev svensk mästare två gånger i slutet av 1920-talet och ställde upp i flera landskamper. Även i andra idrottsgrenar gjorde han bra ifrån sig och ett tag var han också tränare för Gefle IF:s allsvenska fotbollslag.

I ungdomen hade Erik varit till sjöss några år och vid fyllda fyrtio fick han för sig att han återigen skulle ta hyra på en båt. Ett ganska djärvt beslut i början av andra världskriget då det ständigt rapporterades om hur fredliga handelsfartyg sänktes av minor, sjunkbomber och torpeder. Men han viftade bort alla varningar och strax efter nyår 1940 tog han tjänstledigt från sitt arbete som tulltjänsteman och mönstrade på som matros på ångaren Fram av Stockholm.

Första resan gick till England. Det var fruktansvärt kallt, blåste friskt och vågorna var höga som hus när Erik kröp till kojs på kvällen den 31 januari. Tillsammans med tio–tolv andra i besättningen hade han fritörn och låg och vilade på sin brits. Någon egentlig sömn var det aldrig tal, männen var väl medvetna om vad som lurade i farvattnen och de låg nätterna igenom och lyssnade efter konstiga ljud. Ibland slumrade de till en stund.

Klockan närmade sig ett på natten och fartyget hade sökt skydd för ovädret i en vik vid skotska kusten där man nu låg för ankar. Plötsligt hördes en fruktansvärd smäll och allt blir ett enda virrvarr. Erik slungades upp mot taket vid detonationen och hans enda tanke var att han måste upp på däck. Han rusade dit och i samma ögonblick hördes ett olycksbådande brak.

Hela fartyget rämnade och bröts av på mitten. Torpeden från den tyska ubåten U-13 hade fullgjort sitt verk. Ingen i Frams besättning hann tänka något, alla sögs bara ner i det svarta iskalla djupet.

Trots de kraftiga virvlarna lyckades Erik Nilsson ta sig upp till ytan. Det första han fick syn på var en flotte som drev omkring på vågorna några meter ifrån honom. Och med en sista kraftansträngning hävde han sig upp på den.

Efter en stund var man åtta man på flotten, resten av Frams besättning – 19 personer – blev kvar i havet.

Nu följde en fasansfull natt och en dag som Erik aldrig skulle glömma. De utmattade männen låg tätt intill varandra på flotten, timme efter timme, medan de iskalla vågorna hela tiden sköljde över deras darrande kroppar.

En polack blev vansinnig och försvann över bord. Ingen vare sig orkade eller kunde göra något för att rädda honom. Och när dagen grydde såg man att ytterligare två kamrater saknades.

De skeppsbrutna försjönk i tystnad när de inte skrek och grät. De förbannade sitt öde och bad till Gud om vartannat. Ingen hade några krafter kvar och alla visste att döden inte var långt borta.

Framåt eftermiddagen hade de flesta sjunkit in i en sorts dvala. En likgiltig slummer, farligare än allt annat. Då fick en av dem syn på en båt, en trålare, som närmade sig. Var det kanske ändå inte meningen att de skulle dö?

Nu blev spänningen och sinnesrörelsen för stark och Erik mindes ingenting förrän han ett par dygn senare vaknade upp på ett sjukhus i Skottland, omgiven av vitklädda sjuksköterskor.

Erik Nilssons enda kroppsliga men från det här hemska dramat var några förfrusna fingrar. Men det hindrade honom inte från att återgå till sitt arbete vid tullen, och inte heller från att börja hoppa stav igen.

Ett par år efter katastrofen, vid nästan 43 års ålder, höjde han sitt personliga rekord till 3,96 och fortsatte sedan att tillhöra den svenska stavhoppseliten ända till 1945. En prestation som torde vara enastående inom svensk idrott enligt Sven Lindhagen, legendarisk sportjournalist och vid den tiden redaktionschef på Idrottsbladet.

Stav-Erik, som denne bragdman kallades, var en färgstark personlighet och han gjorde stora insatser som tränare inom både friidrott och fotboll. Men han hade sina egna idéer och det hände rätt ofta att han blev osams med de styrande i Gefle IF. Då lämnade han klubben med buller och bång för att gästspela i konkurrenterna Brynäs IF och Huge.

1960 startade han en egen idrottsförening i Gävle och lockade till sig några lovade löpare. Den hette IK Akilles och avsomnade när entusiasten Erik Nilsson gick bort 1965.

Mer läsning

Annons