Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Denna eländiga pesthåla”

/
  • ARBETETS SÖNER. Inspirerade av August Palms tal i Gävle sommaren 1885 bildade stadens sågverksarbetare en fackföring under hösten samma år.  Bilden visar ett lag med stabbläggare vid Korsnäsbolagets såg i Kastet omkring år 1900.
  • Agitatorn August Palm kände sorg och vanmakt när han besökte en arbetarbarack i Gävle 1886. En skamfläck för vår civilisation, ansåg han.

Skräddarmästare August Palm måste ha varit ganska härdad när det gällde mänskligt lidande. Han hade ju kuskat runt i Sverige som socialistisk agitator under många år och gärna sökt sig till de fattigaste människorna i de torftigaste miljöerna. Ändå greps han av förtvivlan och vanmakt när han 1886 besökte en arbetarbarack i Gävle.

Annons

"Vid mitt inträde i denna eländiga pesthåla, en skamfläck för vårt nittonde århundrades av präst- och kapitalisttidningar beprisade civilisation, möttes jag av en cirka 35 à 40-årig kvinna, trasigt klädd, med infallna kinder, och vars glanslösa ögon buro vittne om att det var länge sedan glädjens solsken lyst ur desamma", mindes han när han arton år senare skrev sina memoarer. "På armen bar hon ett halvt år gammalt barn, en flicka, lika eländig att skåda som modern."

Mäster Palm kände sorg i hjärtat när haltade vidare uppför trappan till nästa våning. Där tittade han in i ett rum med trasiga väggar, belamrat med torftiga möbler – tre sängar, ett par soffor, sex-sju pinnstolar, några byråer och kistor.

– Hur många bor ni i det här rummet? frågade han.

– Elva personer, fördelade på tre familjer, svarade en kvinna med en blek sjuåring hängande i kjolarna.

– Flickan är sjuk, fortsatte hon med en blick på dottern. Hon kan inte äta det jag har att ge henne. Jag ska gå till grannen och försöka låna åtta öre till lite mjölk.

Palm grävde i sina fickor och hittade några futtiga kopparslantar som han gav kvinnan. Han sade ingenting men inom sig beklagade han bittert att han själv var så fattig att han inte hade mer att ge.

Det här var inte första gången August Palm besökte Gävle. Redan på hösten 1884 hade han passerat staden på väg från Sundsvall till Stockholm, och slagits av tanken att han borde ordna ett agitationsmöte. Gävle var ju en stor industristad så här var förutsättningarna goda när det gällde att väcka arbetarna för de nya idéerna, tänkte han. Men han var sent ute och lyckades inte få tag i någon lämplig lokal.

Palm vände sig då till stadens mäktige missionspastor, Paul Peter Waldenström, och frågat om denne möjligen kunde upplåta Betlehemskapellet, med dess 3 000 sittplatser, för ändamålet.

Det blev nobben direkt.

– Kyrkan får inte användas för politiska spektakelmöten, förkunnade Waldenström myndigt. Ty med politik kommer man inte långt.

En något underlig kommentar, med tanke på att pastorn själv just valts in i riksdagen, där han under de närmaste årtiondena skulle visa sig vara en av de mest färgstarka ledamöterna.

Året därpå återvände August Palm till våra trakter. Nu var det sommar och agitationen kunde skötas under bar himmel.

Att det första socialistiska föredraget i Gävle hölls söndagen den 26 juli 1885 är alla överens om. Men det råder delade meningar om det var på "Brynäsberget" eller i Boulognerskogen som Palm lade ut texten.

Arbetarrörelsens historieskrivare brukar hålla på Brynäsalternativet och hävda att nästan 800 människor samlades uppe på krönet, ungefär där Brynässkolan byggdes några år senare. Medan Gefle-Postens utsände – som knappast var socialist men som

faktiskt var på plats – rapporterade i tidningen dagen därpå att Palm talat i Boulognerskogen "inför ett fåtal föga uppmärksamma åhörare".

Sanningen kan ju vara att Palm framträdde på båda ställena. Och eftersom mötet i Boulognern arrangerades på kvällen kanske det första talet trots allt hölls på Brynäs.

Hur som helst – skräddarens anförande blev startskottet för den arbetarrörelse som under de kommande decennierna skulle växa sig allt starkare i Gävle. Och även om den ende journalisten som bevittnade tillställningen var både hånfull och illvillig så säger hans referat en del om vad som rörde sig i huvudet på August Palm – och även honom själv – den där gråmulna sommarsöndagen:

"Han uppmanade mycket ifrigt och upprepade gånger att bilda fack- och arbetareföreningar. Dessa borde nu till en början bildas på de särskilda platserna, för att så småningom förenas till en enda kosmopolitisk förening, som skulle kunna utöfva tillbörligt tryck på kapital och arbetsgifvare, eller som han för det mesta kallade dem "storborgare".

Vidare borde varje man och kvinna naturligtvis hafva politisk rösträtt. – – – Mäster Palm tycktes vara en riktig hedning, så ilsket for han ut mot allt hvad prester heter. Men farlig för det bestående tro vi ej mäster Palm i sjelfva verket vara; det allvarliga uppgår hos honom altför mycket i det löjliga."

Trots spydigheterna i högertidningen väckte Palms framträdande stort intresse bland det så kallade småfolket. Under den kommande månaden bildade stadens järnarbetare och träarbetare fackföreningar och i november samma år startade man Gefle Arbetareklubb.

Nästan tjugo år tidigare hade Gefle Arbetareförening bildats, men det var en helt annan sorts organisation där kroppsarbetarna var lätt räknade. I styrelsen satt mest tjänstemän, företagare och hantverkare och även om man intresserade sig för politiska frågor uppfattades föreningen inte som särskilt radikal, åtminstone inte innan man fick konkurrens från den nya arbetarklubben.

Nu stod det inte helt klart från början att Gefle Arbetareklubb skulle vara socialistisk. Visserligen meddelade partiorganet Social-Demokraten i november 1885 att en socialdemokratisk klubb skulle bildas i Gävle, men det fanns många med liberala idéer bland medlemmarna och när styrelsen plagierade Stockholmsklubbens stadgar strök man flera av de mest marxistiska formuleringarna. Men 1889 anslöt sig organisationen – som nu bytt namn till Gefle Arbetareförbund – till det nybildade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Trots att både socialister och liberaler tidigt kämpade för allmän rösträtt var det inte helt självklart inom den nybildade klubben att en sådan reform skulle omfatta alla vuxna människor. Vid ett möte i januari 1886 framhöll en herr Berger att "qvinnans plats är i hemmet" och tillade att "om hon finge rösträtt skulle hon säkert mera skada än gagna" .

Man kunde heller inte enas om att det var kapitaliusteernas fel att arbetarfamiljerna levde under så usla förhållanden. En av de mest tongivande medlemmarna, Anders Petter Eriksson, menade att arbetarnas egen slöhet och likgiltighet var en av de främsta orsakerna – tillsammans med de frireligiösa "läsarligorna" och det fördärvliga kroglivet.

Ändå var Eriksson en av Gävles mest radikala socialister vid den här tiden. Han arbetade som portvakt vid Atlas verkstäder på Brynäs och kallade sig "Saul" när han skickade in artiklar och notiser till tidningen Social-Demokraten i Stockholm.

Det var också han som tog initiativ till att Hjalmar Branting besökte Gävle i oktober 1886 och höll ett berömt tal som kom att få stor betydelse för Sveriges politiska liv i över hundra år framåt, och som betraktas som en milstolpe i den svenska arbetarrörelsens historia.

Men det berättar jag om nästa söndag.

Mer läsning

Annons