Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är ett helvete att vara sentimental

Annons

Livet är ett litet helsike för oss nostalgiska. För det finns ju ingen mening med att vara sentimental. Man måste längta tillbaka och grina så mycket helt i onödan.

Allt som tar slut är sorgligt för en äkta nostalgiker. Det spelar nästan ingen roll om det var bra eller dåligt. Det pågick ju. Länge. Och så försvann det.

Bussar får inte sluta gå, idrottsföreningar får inte läggas ned, Konsum får inte gå i konkurs, ABBA får inte bli gamla, grannarna får inte flytta.

Enligt wikipedia betyder nostalgi en längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. Vadå idealiserat? Hallå! Det VAR ju bättre förr.

Men det kan ha sina fördelar att vara lättgrinad över det förflutna. Om man vill sopa skallen ren men inte känner för en praktfylla är det superenkelt.

Man kan till exempel:

1. Gå på en skolavslutning. Ja, ni vet. Första blåset i kyrkorgeln på ”Den blomstertid” och man är så körd. Man vill sjunga ut men har plötsligt en gigantisk råbandsknop i halsen, och man kan bara stirra ned i knät och låta tårarna flöda tills de dinglar ikapp och kliar på hakspetsen. Det är avskedens avsked till gamla tider. Det stora slutet.

2. Titta på gamla kort. Man tjongar upp ett fett 90-talsalbum på soffbordet, dignande av bilder på ens gosiga, tjocka, glada bebisar. Ett glas rödtjut som komplement och man är lika förlorad som den svunna tiden.

3. Vara med på en avskedsfika när någon man jobbat med i 20 år slutar. När personen i fråga dessutom varit en förebild för många och stått rak och trygg och alltid funnits där när någon behövt både vägledning och ett lyssnande öra, ja gud hjälpe mig, snorpapper fram.

Så meningslöst. För man kan ju inte göra ett skit åt att tiden går. Bättre då att resonera som min franska kärlek från au pair-tiden på 80-talet.

När jag för några år sen tittade i de feta fotoalbumen från Paris och blev grymt sentimental över den tiden googlade jag fram honom, mejlade, berättade om mitt liv och frågade hur hans blivit.

”Det som har varit har varit. HEJ DA!” (Ja, det där sista stod på svenska). Au revoir ända in i evigheten, liksom.

En chock för blondinen från norr som fått det finska vemodet med modersmjölken.

Och en nyttig liten näsbränna att ha i tankarna inför vårens 30-årsjubileumsfest och återförening för niorna som gick ut 1981.

En högtidsstund, den ultimata orgien i det förflutna, för en fullfjädrad nostalgiker som hade så kul på högstadiet och tyckte att det var ALLDELES NYSS. Jag kommer att gå runt och grina och hulka ”Kommer du ihåg” hela kvällen och tycka att det är alldeles, alldeles underbart.

Medan de andra himlar med ögonen, skruvar besvärat på sig och pratar med varandra om nutiden.

Som om den vore intressantare.

Mer läsning

Annons