Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Djävulens anhang gör mig lycklig i höstmörkret

/

En gång i tiden var de som dansar bugg jordens avskum.

Annons

 

När man precis vågat bjuda upp och påbörjat en väl vald och efterlängtad foxtrot i armarna på Honom, kom de farande, djävulens anhang med bockhorn, vässade armbågar och tunnelseende.

Man fick en knuff i ryggen, kom ur takt, tappade greppet, både svor och log behärskat, började om och hade precis börjat jobba upp nytt, tätt förtroende när nästa buggpar dundrade in med vevande armar och ben och definitivt tog död på det gyllene tillfället.

Tryckaren blev alltid ett vilt parerande och ängsligt blickande över axeln i stället för en fridfull stund i nirvana.

Fatta hur många spirande romanser buggarna på 80-talet förstörde innan de ens hann påbörjas!

Som tur var hängde det en massa folk utanför dansbanan också. Så parken gick ju an ändå.

 

I somras skulle jag återuppleva mina parkminnen och följde med fyra andra danssugna tjejer till Ön i Hedesunda. Gled fram lite osäkert men siktade in mig på en kille och bjöd upp.

”Jag kan inte bugga”, skyndade han sig att säga. ”Väldigt bra, inte jag heller”, svarade jag nöjt och så vi gled iväg i foxtrot.

Och inte en vass armbåge så långt ögat nådde. Bara lugn och ro. Himmelriket. Vi dansade våra två danser och tackade.

Rejält uppmuntrad och med en påfylld dos av dansnostalgi siktade jag in mig på nästa, men hörde i samma stund sångaren i bandet annonsera: ”Så ökar vi farten lite och nu är det två bugg som gäller”.

Ett bryskt uppvaknande till dansreglerna på 2000-talet: uppdelningen ”damernas” och ”herrarnas” hade bytts till ”två lugna” och ”två bugg”. Så under de 20 år jag hållit mig borta från dansbanan har de lömska buggarna alltså flyttat fram sina positioner så till den grad att halva kvällen är deras och deras only. De tog herraväldet medan jag vände ryggen till. De skriver agendan numera, de där nördarna med buggdojor, vattenflaskor och extra ombyte i väskan.

Jag gick förgrymmad i väg till kafeterian, begrundade denna världsordning och tidens gång och kom till slut fram till den enda lösningen.

If you can’t beat them join them.

Jag ska gå buggkurs. Jag vägrar att vara den som måste stiga av banan halva kvällen. Jag dunkar näven i kaféets röda plankvägg och bestämmer att jag ska slå världen med häpnad, eller nja, åtminstone bugga skjortan av Hedesundaborna nästa sommar.

 

Och det är bland det roligaste jag gjort! Hur har jag kunnat gå omkring på jordens yta och slösa bort flera decennier utan att lära mig bugga? Förlåt, förlåt, förlåt!

Vi samlas i Sandviken på måndagkvällar, ledarna sätter på ”The Birds and the Bees” och vi som aldrig sett varandra förr tar varann i händerna och ler och på ”böörds” och ”biiis” trampar vi in fyrtakten tills den sitter gjuten.

Jag tror det knappt själv när jag hör det men jag nynnar ”böörds and the biis” hela veckan tills det äntligen blir måndag och jag åker till Sandviken igen.

Vi vet inte ett skit om varandra, men vi jobbar oss igenom passeringar och vänstersvängar och högersvängar och vänstersväng med två händer och ”karusellen” och ”karusellen med twist” och vi bara längtar efter nästa danstur vi får lägga till listan.

När vi kan grunderna ökar farten i låtarna i samma takt som leendena blir bredare.

 

Snart ska jag på fest med dans. Lika bra att göra sig av med bugg-oskulden och kasta sig ut från kursens trygga vrå till ett dansgolv utan skyddsnät.

Frågan är hur man klarar den svettiga buggen i finaste feststassen med klackskor?

Det får bli buggdojor, vattenflaska och extra ombyte i väskan.

 

Elina Sorri, nattchef på Arbetarbladet,

som inte kan lova, men tänker göra allt för att inte sätta en armbåge i någon

Mer läsning

Annons