Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ernst Rolfs låtskrivare hade kafé i Boulognern

/
  • PARKFIK. I början av 1960-talet fanns det många sommarkaféer i Boulognerskogen. Ett av dem ägdes av Sören Aspelin.
  • SCHLAGERKOMPOSITÖR. Sören Aspelin skrev massor av melodier åt svenska sångstjärnor innan han 1959 slog sig ner i Gävle. Några år senare planerade han en stor comeback.

Han var spensligt byggd, hade mörkt bakåtstruket hår och en cigarett som vippade upp och ner i mungipan när han pratade. Han hette Sören Aspelin och han ägde ett av de många sommarkaféerna som fanns i Boulognerskogen runt 1960.

Annons

Kanske var det Skogshyddan eller Strandudden, mina sagesmän minns inte så noga. Men de kommer ihåg att det alltid stod en belgisk flagga på det som blev deras stambord. Troligen stod det andra flaggor på de andra borden.

Det här var på Måndagskvittrets tid så några timmar varje vecka under hela somrarna var det packat med folk på alla dessa, numera nedbrunna, serveringar. Och bland tallstammarna trängdes tusen och åter tusen åskådare för att få en skymt av den fryntlige Putte Gotthold och artisterna på scenen.

Det var nog inte många av kaféets gäster som visste vem Sören Aspelin var. Och att han minsann umgåtts med större stjärnor än de lokala amatörer som drog ner applåder på kvitterkvällarna med sina kupletter, trollkonster och dragspelslåtar.

Faktum är att Sören – långt innan han kom till Gävle 1959 och började koka kaffe i Boulognern – skrev melodier och sångtexter åt storstjärnor som Zarah Leander, Ulla Billqvist, Alice Babs och den omåttligt folkkäre filmskåningen Edvard Persson. Plus att han dessutom under flera år varit revykungen Ernst Rolfs personlige sekreterare.

Sagan om Sören Aspelin startade i Karlshamn i Blekinge 1906. Tjugotre år senare arbetade han på en bank i hemstaden, samtidigt som han tillbringade kvällarna på traktens amatörscener där han sjöng egenhändigt komponerade låtar.

På något sätt kom han i kontakt med den store Ernst Rolf – kanske under någon av dennes turnéer – och resultatet blev ett engagemang som innebar att Aspelin skulle leverera två kupletter i månaden.

Efter en tid fick han ett telefonsamtal från sin uppdragsgivare som ville att han omedelbart skulle komma till Stockholm. Aspelin reste dit, men då hade Rolf farit någon annanstans och var inte anträffbar. Samma sak hände ytterligare en gång, så när han för tredje gången kallades upp till Ernst Rolfs kontor valde han att stanna kvar vid sin bankpulpet hemma i Karlshamn – tills Rolf ringde och undrade varför han aldrig kom.

Snart ingick Sören i det berömda revygänget, men han fick inte så mycket skrivet för han var hela tiden fullt upptagen med annat. Mest fungerade han som hjälpreda och sekreterare åt sin excentriske chef.

En dag tyckte Rolf ändå att den unge låtskrivaren skulle göra rätt för sitt gage så han låste in honom på ett hotellrum tillsammans med ett piano, en bunt papper och några notblad. Innan han vred om nyckeln sa han:

– Nu jobbar du hela dagen och när jag kommer tillbaka ska du ha två visor klara.

När Ernst Rolf återvände på kvällen hade Aspelin inte åstadkommit en enda textrad eller en enda ton. Och efter att ha tagit emot en lång svavelosande utskällning svarade han stillsamt:

– Du glömde ge mig en penna!

Första gången Sören Aspelin stod på en scen i större sammanhang var revyn på Stockholmsutställningen 1930. Han hade skrivit flera av melodierna och monologerna och ingick i ensemblen tillsammans med bland andra Zarah Leander.

Året därpå spelade han revy med Thor Modéen och gjorde text och musik till en numera bortglömd succélåt som hette ”Lattjo stare”. Den var specialskriven till Rolfs norska hustru Tutta som sjöng den både på revyscenen och i grammofonstudion 1932.

Av någon anledning var Sören Aspelin inte med i en enda av Ernst Rolfs uppsättningar trots att han tillhörde dennes allra närmaste förtrogna och dessutom flitigt medverkade i flera andra revyer vid den här tiden.

Efter Rolfs död vid julen 1932 fortsatte Aspelin att arbeta inom Stockholms nöjesvärld innan han under ett par år var chef för den legendariska Arbetarteatern i Norrköping, Arbis.

1939 reste han på folkparksturné med sångerskan Ulla Billqvist och några år senare, när man började ana slutet på andra världskriget, skrev han den hoppfulla schlagern ”När det ljusnar på andra sidan sundet” som Billqvist framförde på en revyscen i Helsingborg.

Det finns en notering att Sören Aspelin debuterade som filmskådespelare redan 1928, men den enda film han verkar ha varit med i är Edvard Perssons ”En sjöman till häst” från 1940. Där spelade han en namnlös gäst på en födelsedagsfest men står också som upphovsman till tre av filmens sånger. Han skrev också en del andra sånger åt Edvard Persson. Bland annat den om Abbekåsagåsen Joakim, om nu någon kommer ihåg den.

Sören Aspelin var under många år gift med skådespelerskan Barbro Kindborg och paret fick två barn. Åren innan han flyttade till Gävle försörjde han sig som restaurangmusiker.

Våren 1968 berättade Arbetarbladet att Sören Aspelin gjorde ett allvarligt försök att göra comeback som schlagerförfattare. Han var då 62 år och bodde i ett rum på sjukhemmet vid Södertull. Där skrev han texter och melodier och sjöng in dem på sin bandspelare för att sedan lyssna och putsa.

– Jag tror jag har mycket kvar att ge, förklarade han. Den här branschen behöver många idégivare och eftersom tendensen verkar för en återgång till den typ av schlager som vi hade på Ernst Rolfs tid försöker jag hänga med.

”Quelle raffinemang” hette en av hans nyskrivna visor. Den beskrevs som en mjuk liten sång med små knorrar här och där i refrängen. Tanken var att hans nya låtar skulle lanseras av Gävlesångerskan Catharina och han antydde att han mött ett visst intresse från några musikförlag i Stockholm.

Sedan blev det rätt tyst om Sören Aspelin. Fem år senare, 1973, var han död.

Mer läsning

Annons