Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett eldorado för en pryltorsk

I trädgården brukar man prata om människor med gröna fingrar och i huset pratar man om att ha tummen mitt i handen. Men vad ska man kalla alla oss halvtaffliga dator-, teknik- och mobilanvändare?

Annons

Alla vi som har en funktionsnedsättning när det kommer till menysystem, som inte obehindrat hittar rätt knapp i ordbehandlingsprogrammet för att utföra de saker vi vill. Vad ska man kalla oss, tekniksvaga?
I veckan dog en man som i historieböckerna säkert kommer att beskrivas på liknande sätt som Gutenberg.
Steve Jobs fick oss vanliga, dödliga att bli oerhört intresserade av tekniska innovationer och coola prylar som gör livet smidigare att leva. Han var en av huvudfigurerna som revolutionerade våra sätt att använda oss av saker som förr var förunnat likbleka, introverta rollspelsmänniskor med bristande social förmåga. Jobs framgångsrika mission gjorde att även humanisterna fick blev en del av den där märkliga världen med tekniska prylar.
Själv härstammar jag ur ett tekniskt sett väldigt fattigt hem. Den första stereon med skivspelare (men utan kassettdäck) kom när styvfar flyttade in lagom till OS i Montreal 76. Jag var nio år och fick inte röra den. I dag ser jag min nioåriga dotter sätta på högtalarsystemet i huset och lyssna på musik från det egna Spotifykontot från datorn som är kopplad till systemet med högtalare i alla rum. Samtidigt knappar hon runt på sin egen mobiltelefon, kör voxer med sina tjejkompisar. Själv satt jag som nioåring och bandade av vinylskivor med en fast mikrofon på bandspelaren som jag höll nära stereohögtalaren ur vilken Fria Pro-teaterns texter från skivan Typerna och Draken strömmade. Jag minns texterna än.
Min nioåring växer upp och blir innevånare i en teknisk värld där jag för alltid kommer att vara en invandrare.
Jag var länge tekniskt bakåtsträvande. Jag trodde till exempel inte på cd:n när den kom. Jag trodde det var en fluga. LP-skivan var det överlägsna mediet som aldrig skulle slås ut. Jag hade fel.
MiniDisc däremot, trodde jag stenhårt på. Jag köpte till och med en sådan bilstereo för en ansenlig summa. Jag hade fel igen, MiniDiscen floppade.
Kanske är det för att jag kommer från ett så tekniskt ointresserat och underutvecklat hem och för att jag hade så grundligt fel när det gällde LP-skivan som jag i dag närmar mig tekniska innovationer med en uppkomlings fasoner.
Jag köper verkligen det mesta jag kommer över. Läsplattor, mobiltelefoner och GPS:er passerar i en strid ström genom hemmet. Jag hinner knappt lära mig hur den ena fungerar förrän det är dags att skaffa den andra. Mitt senaste inköp var att byta ut min gamla löpar-GPS till den nya, vattentäta med 20 timmars batteritid och trådlös uppkoppling. Det var inte så att den gamla gått sönder eller så, den var bara lite gammal.
Trots min bristande förmåga att förstå alla finesser i de saker jag köper vill jag ändå ha nästa generations prylar. För en vulgärmaterialist som mig lever vi i en underbar värld. Jag är helt enkelt en tekniksvag kille, svag för teknik.
Det är facebook, linkedin, twitter, spotify och skype på läsplatta, dator och i mobilen. Jag tänker att jag måste vara med redan nu på tåget så jag över huvud taget har en chans att kommunicera med min dotter om 20 år. Hon kommer nog inte att ringa eller mejla sin gamla far. För henne kommer mejl att vara ungefär som flanellografen är för mig.

Fotnot: Voxer är alltså en app som fungerar som en walkie-talkie. Om någon undrar.

Rickard Olsson

Mer läsning

Annons