Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett löfte är ett löfte – så jag dödsstörtar

/

V i är på Harnäsbadet i Furuvik.



Jag har följt med P95:an upp i tiometerstornet, högst upp på tian står vi och blickar ut.

Annons

P95:an tror att han ska hoppa. Det tror inte jag. Men jag har följt med som sällskap ändå, jag gillar utsikter från höga höjder.

Utsikten från tian är okej. Men blotta tanken på att hoppa ut gör mig lätt illamående av nervositet. Hoppa är inte min grej. Inte ens från låga höjder. Inte ens riktigt låga.

Och detta är ett väldigt högt hopptorn. Det är bara folk som helt saknar spärrar som hoppar från den här höjden. Dårar.

– Hoppar du från trean om jag hoppar härifrån? undrar P95:an medan han sträcker sig fram över avsatsen för att kika nedåt samtidigt som han håller hårt i räcket bakom sig.

– Visst, säger jag i full förvissning om att han är en klok pojke som aldrig skulle göra en sån sak.

– Lovar du? På heders?

Ordet heders får mig att börja ana oråd. Jag får en obehaglig känsla av att utmaningen sakta glider över från honom till mig. Men han skulle väl aldrig..?

– Det är klart, säger jag och ber en tyst men intensiv bön om att det inte ska ske och sen hoppar han.

Rakt ut från tio meters höjd.

Ett hedersord är ett hedersord, ett löfte på riktigt.

Det är bara förmiddag än. Men jag måste hoppa från trean någon gång under dagen.

Trean är inte alls högt. Nerifrån. Jag står på bryggan under avsatsen och ser hur löjligt nära den är.

Men när man klättrar upp växer avståndet på något märkligt sätt. Vattnet är jättelångt ned.

Jag ska göra det bara, bestämmer jag. Väntar på att småttingarna ska hoppa klart sina framåtvolter och bakåtvolter och klättrar raskt uppför de få stegen, kliver med bestämda steg fram till kanten. Och tvärstannar.

Det gick inte.

Vi prövar andra metoder.

Att hoppa tillsammans hand i hand funkar inte. Men P95:an är mycket hedervärd som faktiskt kan tänka sig att gå med på det.

Att låtsas bli knuffad går inte.

Att vistas ytterligare en lång stund på tian för att sen skynda sig till trean och jämföra avståndet till vattnet funkar inte.

Efter lunch börjar jag utkräva särskilda förhållanden. Jag vill till exempel inte att vattnet ska stå stilla, sådär blåsvart, utan det ska vara lite vitt och bubbligt och fräsande, som precis när någon annan hoppat. P95:an hoppar före och gör bubbel och fräs, men jag hoppar inte efter.

Hela tiden strömmar nya småttingar till som står och trampar otåligt bakom ryggen, och gång på gång viftar jag fram dem: Hoppa först du!

De vinkar och skrattar när de hoppar ut.

Gå före du, säger jag till nästa.

En lärare på P95:ans skola följer glatt och intresserat mina förehavanden första svängen uppe på avsatsen. Andra, tredje och fjärde gången jag klättrar upp – och ned – syns han inte längre till.

Flera gånger tror jag nästan att jag hoppar. Jag är så nära, så nära, att hjärnan liksom redan är på väg. Men kroppen står kvar, med en hisnande mage. Det går bara inte.

Och det är ynkligt. Det är ju inte ens en merit. Inget att skriva hem om. ”Vet du vad jag gjorde? Hoppade från trean!!”

Och?

P95:an börjar se tvivlande ut. Vad är jag för slags mor som inte håller sina löften? Ens på heders?

Tiden rinner iväg. Det är sen eftermiddag nu. Två större killar vill fram för att dyka samtidigt och plötsligt vet jag att det måste ske nu. De kommer att dyka ganska långt fram och då får jag plats att hoppa ned i deras vita bubbel och fräs.

Men det blir inget hopp. Det blir ett tumlande ut från kanten i fritt fall. Som en 60-kilos geléklump i dödsskräck, totalt lös och slapp med uppdragna knän. Jag har ingen kontroll alls, tror att jag svimmar, men förmodligen inte, för jag hinner både höra mitt eget avgrundsvrål – inget iiihhh utan ett aaarrghh – och känna klumpträffen mot ytan innan jag försvinner ner under vattnet.

När jag kommer upp ler jag brett, fånigt och lyckligt.

Jag stod vid mitt ord.

Mer läsning

Annons