Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Falska björnen i Järbo

/
  • Anton Jansson och Paul Dahlgren lufsade fram i skogen vid Järbo med hemmagjorda björntassar av trä på fötterna. Bilden togs av Nils Backlund 1931 och distribuerades som vykort över hela Sverige.

Mystiska spår i snön förde rovdjursexperterna vilse.

Annons

En söndagsmorgon i april 1930 fick bonden Johan Andersson syn på några mystiska spår i snön vid Hålldammen i närheten av Järbo. De började vid järnvägens banvall och kunde följas en bra bit in i skogen. Man hittade också en hög med spillning och med ledning av den kunde tillkallade vilddjursexperter tvär­säkert slå fast att det var en björn som lufsade omkring i bygden. En osedvanligt stor björn dessutom – varje fotavtryck var över 30 centimeter långt och 13 centimeter brett.

På den här tiden var björnar mera sällsynta i Gästrikland än i våra dagar och nyheten väckte stor uppmärksamhet. Många människor samlades vid Hålldammen för att beskåda rovdjurets fotavtryck, som i dagsmejan blev större och större för varje timme som gick.

Folkskolläraren Emil Florell och fjärdingsmannen John Teodor Rommedahl mätte steglängden och betraktade med allvarliga miner de märken som trampdynor och klor lämnat i snön. Likadant gjorde skogsförvaltaren Sune Engström och kapten Sven Sandberg som rest upp från Gävle. De var alla säkra på att spåren kom från en brunbjörn. Det var också några zoologer i Stockholm sedan de ingående analyserat det blåbärsfärgade bajset som fjärdingsmannen skickat till dem.

Men björnfrossan varade inte så länge. Efter bara några dagar kunde Arbetarbladet avslöja att spåren var tillverkade av några unga män som knutit fast brädlappar under pjäxorna och sedan traskat omkring i snön, den ene tätt bakom den andre. Även spillningen påstods vara ett verk av dessa företagsamma herrar.

Tidningen nämnde inga namn men Paul Dahlgren, som arbetade på Yllefabriken i Järbo, blev omedelbart uppkallad till sin chef, disponent Carl V Larsson. Där fick han frågan om han möjligen hade någonting med björnspåren att göra. Paul trodde han ­skulle få sparken men när han svarade ja skrattade bara disponenten och undrade om han inte kunde få en av tassarna att visa upp för sina affärsbekanta.

Femtio år senare, 1981, berättade Pauls kumpan, Anton Jansson, i Arbetarbladet hur det gått till när de båda lekte björn i Järboskogen.

Saken var den att Anton hade en farbror som var banvakt vid järnvägen en bit från Järbo. Denne berättade ofta om alla djur han brukade få syn på när han inspekterade banan och när Anton läste i tidningen att en björn varit synlig i Hälsingland fick han en idé. För att skoja lite med gubben bad han sin vän Olle Eriksson, som var en duktig snickare, att tillverka fyra björnfötter av trä. Olle hade aldrig sett några björnspår, varken i verkligheten eller på bild, så han gjorde dem efter eget huvud, med vassa klor i form av krökta fyrtums­spikar. Fem på varje tass.

Natten till torsdagen den 16 april 1931 spände Anton och Paul på sig de fyra brädlapparna och promenerade omkring en stund mellan järnvägs­spåret och sjön.

– Jag gick först medan Paul kom efter och gjorde bakspåren, berättade Anton. Han höll mig i rockskörten för att vi skulle få det rätta avståndet och inte komma från varandra – eller gå på varsin sida om ett träd.

För att förstärka intrycket av att det verkligen rörde sig om en björn hade Paul Dahlgren preparerat sig genom att kvällen innan äta en försvarlig mängd blåbärssylt. Och under promenaden stannade han på ett lämpligt ställe, bakom en sten, och levererade en hög med spillning.

Att framstående naturexperter blivit lurade av tre grabbar från Järbo orsakade naturligtvis en del munterhet och den pikanta nyheten kablades ut över landet.

Anton och Paul framträdde också på fotografier i Arbetarbladet iklädda sina berömda björnfötter och bilderna trycktes sedan upp som vykort.

Men alla var inte roade.

Landsfiskal Sten ­Biörcke i Storvik försökte på alla vis dra lustigkurrarna inför domstol. Björnspåren var bevisligen falska, men väcka åtal för förfalskning var väl inte att tänka på. Och hur än lagens väktare slog i sin lagbok kunde han inte hitta någon paragraf som förbjöd folk att gå omkring i skogen på nätterna med brädlappar under fötterna.

Mer läsning

Annons