Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fenomenet Erik Wiklund

/
  • MÅNGSYSSLARE. Erik Wiklund från Gefle IF var en av Sveriges bästa idrottsmän i slutet av 1800-talet. Och han lyckades bra i alla sportgrenar han provade på.

I slutet av 1800-talet var han en av landets bästa skidåkare, löpare, cyklister och gångare. Dessutom spelade han högerinner i Sveriges bästa fotbollslag och tog mängder av priser i skytte och segling. Ändå slutade Erik Wiklund med idrotten vid bara 26 års ålder – för att flytta till Ryssland.

Annons

Detta idrottsfenomen var född 1874 och tävlade för Gefle IF. Han började med skidåkning som 17-åring och vann tre år senare ett tremilslopp som Skidfrämjandet arrangerade och som betecknades som en föregångare till SM. Den bravaden gjorde han för övrigt om både 1896 och 1899.

1893 kom han sexa i cykelloppet Mälaren runt och sedan han några år senare kört 16 mil på 5 timmar och 52 minuter fick han Stockholms Amatörförenings guldmedalj för årets största prestation inom cykelsporten.

Erik Wiklund deltog också i Gävles första friidrottsgala som ordnades i Stadsträdgården hösten 1892. Där ingick spjutkastning mot tavla, höjdhopp, längdhopp, löpning 150 meter och gång 5 000 meter. Den unge Wiklund vann gångtävlingen medan Erik Sehlberg vann höjdhoppet på 159 cm och C D Forsman skuttade 5,14 i längd.

Erik Wiklund satte senare skandinaviskt rekord i 5 000 meter gång, men det var som friidrottare han blev den verkliga stjärnan. Vid SM-tävlingarna i Stockholm 1898 vann han tre lopp: 500 meter, 1 500 meter och 10 000 meter. Dessutom kom han tvåa på engelska milen. Året därpå försvarade han sin SM-titel på 1 500 meter med segrartiden 4.21,4.

Sedan var det slut på det roliga. Nästan i alla fall. År 1900 fick Wiklund jobb vid oljefälten i Baku, men dessförinnan, på våren samma år, hann han vara med och spöa AIK i fotboll med 9–0.

Under åren i Ryssland utsågs han till direktör för ett oljebolag och när han 1906 återvände till Sverige hade han helt lagt av med idrotten, även om han långt upp i åldern var en säker bowlare.

I början av 1920-talet bodde Erik Wiklund på Östermalm i Stockholm och arbetade som generalagent för livförsäkringsbolaget Thule. Han avancerade snart till direktör i samma bolag och flyttade till Bromma där han 1945 slutade sina dagar.

Hur kunde det då komma sig att Wiklund var så förbryllande framgångsrik i alla sporter han provade på?

Hans eget svar på den frågan bestod av ett ord: träning. Till skillnad från många andra av 1800-talets idrottsmän slet Erik Wiklund hårt och målmedvetet mellan tävlingarna. En vanlig vintermorgon, innan det blev dags att gå till arbetet, kunde han och idrottskompisen Robert Carrick köra flera mil på skidor i halvmörkret. På söndagarna ökade de ibland dosen till nio mil.

Mer läsning

Annons